Vad lockar med Förrädarna?

Förra säsongen var första gången jag såg den svenska versionen av Förrädarna och jag trodde verkligen inte att jag skulle fastna på det sätt jag gjorde. Att det skulle vara så himla spännande att följa ljugande kändisar, inte sällan B-versionen, var något jag aldrig trott. När jag började kunde jag inte sluta och på några veckor såg jag säsong 1-3 parallellt med den fjärde. Förra året imponerade Ahmet Behran rejält och jag förundras över hur vissa kan ljuga så obehindrat. För mig är det något väldigt svårt, men som Mona Sahlin sa i första avsnittet av den nya säsongen så behöver man inte ljuga, men inte heller berätta allt. Svenska Förrädarna är spännande även om den nuvarande säsongen är sämre än de tidigare, kanske främst för att det är så arg och tråkig stämning.

Britternas version är däremot bättre på alla sätt och inte minst är programledare Claudia Winkleman tusen gånger bättre än Dragomir ”Gago” Mrsic. Dessutom är slottet kusligare och miljön vackrare. I den ”vanliga” versionen är ”vanliga” människor med och det gör det på många sätt mer intressant då mina fördomar inte står i vägen. Samtidigt var den brittiska kändisversionen, med stjärnor som Stephen Fry och Celia Imrie, helt fantastisk och det är vissa ”kändisar” i den svenska versionen som jag verkligen ändrat uppfattning om efter att ha sett dem i Förrädarna. Absolut bäst med den brittiska versionen är dock alla fantastiska dialekter. Jag sitter och njuter av språket lika mycket som jag fascineras av programmet i övrigt. Kanske ännu mer. På TV4-play finns även den amerikanska versionen där Alan Cumming är programledare och slottet är samma som i den brittiska versionen. Jag har dock inte fastnat för det alls, kanske för att deltagarna inte känns varken intressanta eller speciellt trevliga. De flesta är före detta deltagare i andra realityserier och mest intresserade av att förlänga sin tid i rampljuset. Så är utan tvekan fallet även med en rad av de svenska deltagarna.

Vad är det då som lockar mig? Spelet helt klart. Jag hade aldrig klarat att vara med, varken som trogen eller förrädare och jag imponeras av de spelare som lyckas styra allt dit de vill. Obehagligt är det faktum att så många är beredda att följa flocken så länge de räddar sig själva och flockbeteendet imponerar verkligen inte. Vissa personer blir verkligen ledare och kan få andra att rösta som dem oavsett vad de egentligen har för bevis eller argument. Jag fascinera också över de spelare som lyckas vara förrädare och framstå som genomtrevliga samtidigt. I den tredje säsongen av brittiska Förrädarna, som finns på TV4-play, är det några som verkligen lyckas med det. Älskar det!