enligt O
Haren och jag är Chloe Daltons berättelse om hur hon under pandemin hittar en övergiven harpalt och bestämmer sig för att ta hem den. Vi får följa hur hon flaskmatar den och ser den växa upp. Att veta hur en hare ska födas upp är självklart inte enkelt, men kvinnan och haren får till slut en nära relation. Haren kan ta sig ut och in genom en lucka och även om den förblir vild är den också på många sätt tam. Det är fint att läsa om harens vanor och hur den faktiskt blir ett trevligt sällskap för Dalton under pandemin. Den lilla harpalten som få trodde skulle överleva, stannar i hennes närhet under flera år och jag blir oväntat berörd av dess öde. Parallellt med berättelserna om sin egen hare berättar Dalton om harar i allmänhet och funderar även kring naturens betydelse för såväl djur som människor. Haren och jag blir en betraktelse över hur viktig naturen är och hur lite vi egentligen vet om djuren som bor där. Det är en vacker och stillsam historia som får mig att fundera inte minst över mina två katter som också är på samma gång väldigt tama och ganska vilda.
När Haren och jag av Chloe Dalton nominerades till Women’s Prize for Non-fiction 2025 trodde jag inte att det var en bok för mig. Sedan kom den på svenska och allt fler bokbloggare jag följer började hylla den, insåg jag att det nog var en bok jag borde ge en chans. Jag lyssnade på Haren och jag inläst av Livia Millhagen och det var en riktigt fin upplevelse. Chloe Dalton lyckas få mig att känna massor och trots att jag verkligen inte trodde att jag skulle bry mig om en hare, så blir jag verkligen engagerad. Dessutom är språket väldigt vackert och Amanda Svenssons översättning fantastisk.
Om boken
Haren och jag av Chloe Dalton, Bokförlaget Polaris, (2025), 224 sidor
Översättare: Amanda Svensson