Je m’appelle Agneta som film

Je m’appelle Agneta är en charmig bok av Emma Hamberg och har nu blivit en rätt söt film. Vi får följa Agneta, en kvinna som är 49 år och beskrivs som gammal. Hon har vuxna barn, en rätt trist man och ett jobb som inte är direkt spännande det heller. Ännu värre blir det när hon sägs upp och inser att det är svårt för kvinnor som närmar sig 50 att få ett nytt jobb. När hon ser en rätt märklig annons om att vara au pair i Provence, till en stor pojke vid namn Einar, bestämmer hon sig att söka. Jobbet är snart hennes och hon drar. Hur hon får modet att göra det är rätt oklart och beslutet är ännu mindre underbyggt i filmen än i boken. Mycket förblir rätt oklart filmen igenom. Agneta märker snart att Einar är en äldre man och att hans demens gjort att svenskan är det språk han pratar. De andra i byn pratar istället endast franska och det gör relationen mellan dem och Einar och för den delen mellan dem och Agneta, ganska komplicerad. Samtidigt är deras umgänge väldigt enkelt. Allt handlar om mat, dryck, gemenskap och att njuta av livet. Något Agneta är riktigt dålig på, men inser att hon behöver. Som Einar säger måste man hitta sin libido för att kunna leva.

När jag läst Hambergs beskrev jag den som ”en varm och mänsklig bok om människor som försöker ta hand om varandra” och en del av den känslan finns med även i filmen, men tyvärr blir vissa viktiga karaktärers roller så små att de nästan inte ens kan räknas som bifigurer. Mest saknar jag Bonibelle som nu finns med i bakgrunden som en söt liten dam, men inte alls har någon större betydelse. Istället fokuserar filmen helt på relationen mellan Einar och Agneta, men inte heller deras förhållande får riktigt tid att utvecklas. Däremot är skådespelarna Claes Månsson och Eva Melander, som spelar det något omaka paret, fantastiska och det är egentligen deras insats som gör att ändå är en rätt trevlig film väl värd att lägga ett par timmar på. Även om karaktärerna inte får samma djup som i boken är de fina att följa och samspelet mellan dem är härligt. Kanske är det rätt beslut ändå att skala bort allt annat och bara låta Einar och Agneta glänsa. Samtidigt förblir filmen tyvärr ganska ytlig, men som påminnelse om vad som är värt något i livet fyller den ändå en funktion. ”Nobody puts Baby in a corner” hette det i Dirty Dancing och inte heller Agneta borde tvingas in i ett hörn. Inga andra kvinnor runt och över 50 heller för den delen. Där är budskapet i Je m’appelle Agneta glasklart.

Om filmen

Je m’appelle Agneta, (2026), 1h 53 minuter

Regisserad av Johanna Runevad

Manus av Emma Hamberg, Johanna Runevad och Isabel Nylund