Hornsplitter

Ibland ska man inte ta mig på så stort allvar, för flera av de saker jag i ett inlägg på Kulturkollo påstod mig vara trött på funkar tydligen helt utmärkt ibland. Nu garderade jag visserligen med att påpeka att skickliga författare kommer undan med det mesta och så är fallet med Malin Johanssons spänningsdebut Hornsplitter. Den handlar nämligen om en journalist som är väldigt involverad i en brottsutredning och det blir helt trovärdigt. Faktum är att jag till och med köper att hon heter Lo Björn och inte ens stör mig på det speciellt många sidor. Namnet är lite löjligt, karaktären är det inte. Tvärtom gillar jag Lo Björn skarpt och ser fram emot att få följa henne i fler böcker. När vi träffar henne första gången får hon veta att hennes jobb är hotat, men som på beställning börjar det hända saker i bygden som gör att hon får massor att göra.

I Glommersträsk pågår en debatt om huruvida det ska byggas vindkraftverk på berget Vithatten eller hotellet och konsertlokalen Stoorn i form av en 50 meter hög älg. Jag älskar diskussionerna bland invånarna som även involverar kommunfullmäktige och Johansson hittar verkligen en fin ton när hon beskriver funderingarna kring bygdens framtid. Det är som att Glommersträsk blir en egen karaktär i berättelsen och det gäller även det mytomspunna Vithatten. Just miljön är något av det jag uppskattar mest med Hornsplitter och det är lätt att förstå oron när en bomb briserar och en person hittas död. Självklart är det ingen främling, utan någon alla känner. Parallellt med det nutida brottet börjar Lo rota i ett gammalt försvinnande som aktualiseras när en vante hittas på berget. Egentligen har den historien inte så mycket med resten att göra och en mindre skicklig författare hade kanske inte lyckats få till en helhet, men det tycker jag att Johansson lyckas med. Kanske tack vare att människorna kring de två fallen binds samman av samhället runt dem.

Hornsplitter är första delen i en planerad serie och även om jag tycker att det går inflation i serier av olika slag, uppskattar jag att det kommer en fortsättning. Det är inte så att Hornsplitter är den mest spännande kriminalroman jag läst, men det är inte heller för spänningen jag vill återvända till Glommersträsk utan snarare för att förstå dess invånare och för att få veta mer om Lo Björn. Henne gillar jag nämligen oväntat mycket, vilket kanske inte är så oväntat då jag brukar uppskatta de mer socialrealistiska delarna i kriminalromaner. Det är dessutom viktigt att Västerbottens inland får ta plats inom litteratur i en genre som når många och jag hoppas verkligen att Hornsplitter får många läsare. Det är den värd. För tydlighetens skull vill jag också påpeka att Malin Johansson är före detta bokbloggare och därmed en gammal bekant. Det påverkar inte min uppfattning om boken eller för den delen det här inlägget, mer än att jag är glad och lättad över att jag verkligen tyckte om den och därmed kan rekommendera den varmt.