enligt O
Maria Ernestams bok Percys historia är en roman som är svår att kategorisera. Berättelsen om den litterära agenten Percy Alevik är inledningsvis en absurd beskrivning av bokmarknaden där likadana böcker matas ut. Det är i ett föredrag om bokbranschens framtid som manus som ger ”regelrätta kväljningar och sura uppstötningar” redan vid titlar som Drömmar och rosenknopp eller någon liknande tvåordstitel som gömmer ett innehåll om en ung kvinna som tröttnat på sitt liv och söker ett nytt. Handlingen är ”lika förutsägbar som en Autobahn i Tyskland” med en flytt till landet och en gammal ungdomskärlek som dyker upp, eller ett pytteliten café eller bageri eller något liknande. Föreläsaren ondgör sig också över spänningsromaner med enordstitlar som Bombaren eller Förövaren och två poliser med ”ännu fler diagnoser och sexuella läggningar och etnisk mångfald.”
Något i föredraget måste ha påverkat Percy Alevik, eller så var det något annat som hänt. När hans kollega Amelia kommer till Aleviks agentur nästa dag hittar hon Percy död i badkaret. Hon får ärva allt inklusive agenturen och Percys lägenhet, men han ger henne också ett uppdrag att söka upp olika personer som varit viktiga i hans liv. Dessutom får tre väldigt olika personer en inbjudan till Veterö Herrgård. En inbjudan undertecknad ”Er litteräre agent”. Barbro Skog är en pensionerad lärarinna som bor i samma hus som Amelia, Emil Hammar student i Stockholm och Sture Sköld en akoholiserad, hemlös man som tidigare varit framgångsrik hockeyspelare. Varför just de bjuds in är oklart, men de dyker alla upp och skickas hem med ett uppdrag att skriva varsitt manus baserat på sitt liv.
Det är fint att få följa de tre ganska udda personerna. Barbro åker i väg på en resa utomlands, Emil till en stuga i fjällen och Sture får oväntat ett jobberbjudande som assistent till en äldre man. Samtidigt är Amelia i full färd att lösa sina uppdrag och jag funderar en del på hur allt hänger ihop. Oavsett är läsningen njutbar och Percys historia har verkligen driv. Maria Ernestam är en av mina favoritförfattare och än en gång har hon skrivit en udda bok som väcker tankar. Det är en bok jag skulle vilja diskutera med andra, då vissa saker förblir oklara eller i alla fall tolkningsbara.
Om boken
Percys historia av Maria Ernestam, LB Förlag, (2026), 444 sidor
Jag är just nu tre fjärdedelar inne i Percys historia och har inte minsta aning om hur denna kluriga bok kommer att sluta. Framställningen börjar onekligen med en verklig bredsida avseende bokutgivningens rådande tillstånd men om detta kommer att följas upp i slutet av Maria Ernestams stimulerande bok vet jag ännu inte. Intressanta karaktärer, spännande livsöden, skruvade situationer, stor medmänsklighet, en stillsam humor – allt är som man kommit att förvänta sig av Maria Ernestams alldeles för lite uppmärksammade böcker. Och ja, liksom vad gäller Ernestams övriga texter finns det mycket att vända och vrida på här. Om en timme eller så har jag i alla fall en tolkning av hur just denna bok slutar. Fast jag kommer nog att fundera kring den ett bra tag till.
Det hade varit kul att få diskutera slutet med dig, för jag är inte riktigt färdigtänkt även om det var flera dagar sedan jag läste ut boken.
Den jag gärna skulle velat veta mer om i den här boken, eller kanske i nästa bok, är en figur som bildstormaren Gregorius, han som serverar obekväma och till och med bitande insikter om schabloner, genvägar, trötta berättarknep och missriktad trendkänslighet i den samtida litteraturen. Mycket av det han, med hjälp av Maria Ernestam, riktar ljuset på är nog så drabbande på det där sättet som kan göra vilken entusiastisk litteraturälskare som helst tämligen trött på hela branschen. Onekligen finns det många snäva mallar i samtidslitteraturen, framför allt drivna av föreställningar om vad som säljer och därmed också om människans natur. Kanske är det som Gregorius och författaren indirekt pekar på också en av orsakerna till att den klassiska litteraturen åter verkar ta sig allt större plats, inte minst i medier utanför bokpärmarna. Innanför bokpärmarna verkar samtidigt en oroväckande stor grupp “aktörer” uppleva sig arbeta i en kommersiell bransch som är fullt utbytbar med vilken kommersiell bransch som helst och som inte ser någon koppling till sådana märkliga saker som bildning eller kulturell insikt. I Ernestams roman upphör skiljelinjerna mellan personlig erfarenhet och litterär gestaltning samtidigt som den litteratur som baseras i kommersiellt produkttänkande och marknadsandelar förpassas dit de hör hemma – en produkt bland andra. Det är bett i den här boken. Jag gillar den skarpt. Hon är ruskigt bra, Maria Ernestam.
Gregorius fascinerar helt klart! Håller med om att Ernestam är skicklig. Själv har jag inget emot litteratur som är kommersiell, men stör mig lite på likriktningen.