enligt O
Heaven av Mieko Kawakami är en obehaglig och drabbande skildring av två unga människors utsatthet och den gemenskap de finner i den. Huvudpersonen är en fjortonårig pojke som blir brutalt mobbad av andra på skolan. Han har inget namn, men kallas ”Skelöga” och kanske är det för att han har ett snett öga som han är ett tacksamt offer, eller för att han aldrig slår tillbaka. En dag får han ett meddelande från Kojima, en skolkamrat som också hon är utsatt av mobbarna. De börjar skriva brev till varandra och en ovanlig och skör vänskap byggs upp.
Det är smärtsamt att läsa Heaven och ibland behöver jag ta en paus. Kawakami beskriver mobbarnas grymheter på ett sätt som gör att både ord och handlingar känns. Dessutom lyckas hon sätta ord på de två tonåringarnas funderingar kring livet och hur viktigt det är att ha någon på sin sida. Att mobbing inte alltid har någon annan förklaring än att vissa personer råkar finnas där blir smärtsamt tydligt och mobbarna verkar inte alls förstå vilken smärta de åsamkar. Eller så vet de och struntar i det då de har ”kul” när de skadar andra.
Sällan har någon bok berört mig så mycket och kontrasten mellan Kawakamins vackra språk och det brutala innehållet gör läsningen ännu mer känslosam. Det betyder att jag inte kommer att slänga mig över någon mer bok av författaren, men inte för att jag inte tror att jag kommer att bjudas på stark läsning, utan för att jag inte är känslomässigt redo. Heaven kom ut 2009, översattes till engelska 2021 och nominerades till The International Booker Prize 2022. Den svenska utgåvan gavs ut på Bokförlaget Tranan förra året, i översättning av Vibeke Emond. Ytterligare två av författarens böcker finns översatta till svenska.
