enligt O
Jag har tidigare läst och uppskattat andra böcker av Christine Falkenland och hade höga förväntningar på Författarinnan. Tyvärr infriades de inte. Visserligen är det så att Falkenlands som vanligt imponerar med sitt språk, men innehållsmässigt känns det väldigt gjort. Vi får läsa om Yvonne, en medelålders författarinna som verkar ha passerat sin storhetstid. Efter ett avhopp blir hon dock erbjuden en stipendievistelse i ett vackert gammalt hus i vackra omgivningar. De andra gästerna är även de författare och en av dem är den unga Rebecka, vars debutbok blivit en succé. Rebecka har allt som Yvonne förlorat. Hon är ung, vacker och upphöjd, allt som Yvonne inte längre är.
Vi får hänga med Yvonne, Rebecka och några manliga författare vars uppmärksamhet den yngre av dem får mer än den äldre. En av männen är en av Yvonnes gamla förälskelser, men hans intresse har svalnat. Mycket i boken handlar om just åldrande och att som kvinna förlora sin skönhet. Jag har lite svårt att förstå just den sorgen, även om jag kan känna igen den osynlighet som äldre kvinnor utan tvekan drabbas av. En del av min 50-årskris var just insikten om att jag redan var en föredetting även om det var många år kvar innan pensionen. Så känner Yvonne utan tvekan också och hon har utan tvekan en poäng. Vi hade Författarinnan som bokcirkelsbok, men på grund av att så få kunde ställdes träffen in. Förhoppningsvis kan vi samtala lite om den nästa gång vi ses.
Om boken
Författarinnan av Christine Falkenland, Wahlström & Widstrand, (2025)
Foto: Kristin Lidell
Helt enig. Jag har ju gått en bit till på åldersstegen och är nu nära pensionen. Men av allt man kan sakna kommer mäns blickar långt ner på listan. Hade därför svårt att relatera till huvudpersonen. Men språket är nästintill gudomligt!
Nej, utseende har jag aldrig kunnat konkurrera med och om jag blivit mer osynlig av den anledningen är det bara skönt. Att bli mer osynlig på jobbet är kanske inte lika trevligt, men å andra sidan har jag slutat ta skit (om jag nu någonsin gjort det).