Igår avslöjades av Elin Lindell nominerats till Nordiska Rådets Barn- och ungdomsbokspris 2026 för sin Jenka och jag, en bok som också nominerades till Augustpriset i höstas. Det är en fin berättelse om en ovanlig och oväntad vänskap. Huvudpersonen Uno är en ganska ensam kille som bor med sina föräldrar och sin lillebror Otto. Det är sommar och Unos mamma börjar jobba, medan hans pappa tar över föräldraledigheten ett tag. Mitt i allt läggs Roffe, en av Nonnas gamla partners, in på sjukhus och eftersom det är Unos pappas favorit av de män han växte upp med åker de tillsammans för att hälsa på honom. Uno bryr sig inte så mycket om Roffe, även om det är så att den äldre mannen snart ska dö, men sjukhusbesöket blir lite otippat en fantastisk upplevelse. I väntrummet träffar han nämligen Jenka, vars mormor ligger på samma avdelning som Roffe. De leker på ett sätt som Uno inte gjort tidigare och han älskar verkligen att vara med Jenka. Pappa tycker att det är lite märkligt att Uno tycker att det är så viktigt att följa med till sjukhuset och när Uno talar om sin nya kompis Jenka skrattar pappa lite och verkar tro att Jenka är påhittad. När Jenka en dag inte dyker upp på sjukhuset återkommer Unos ensamhet och den känns nästan starkare än tidigare. Nu måste han hitta henne.
Elin Lindell har en fin förmåga att beskriva barns känslor på ett äkta och ärligt sätt. Orden tillsammans med illustrationerna skapar ett universum där livet kan förändras till det bättre, bara man vågar vara sig själv oavsett vem man är. Uno är den blyga och tillbakadragna pojken som blir mindre ensam och därmed förändrad när han äntligen får en vän och jag tycker så mycket om att läsa om honom och Jenka. Kanske tyckte jag ännu mer om Världens sämsta syster, men ävenJenka och jag är fantastisk och kanske ännu viktigare då den handlar om ett problem som många barn med säkerhet har. Alla behöver en vän, men för alla är det inte så lätt att få en sådan.

Om boken
Jenka och jag av Elin Lindell, Alfabeta Bokförlag, (2025)
Foto: Kajsa Göransson
