enligt O
På Folkteatern i Göteborg spelas pjäsen Romantiken i ett par dagar till. Därefter flyttar den vidare till Uppsala och landar sedan på Dramaten. Föreställningen är ett samarbete mellan teater Lumor, en teatergrupp utan fast scen, och en rad teatrar i Sverige däribland Folkteatern i Göteborg. Igår såg jag den tillsammans med mina kollegor och det var en lika delar fantastisk och märklig upplevelse. Romantiken är dockteater för vuxna och de tre skådespelarna Eva Rexed, Jonatan Rodriguez och Tobias Almborg sköter dockorna skapade av Jenny Bjärkstedt. Helt fantastiska dockor som är så verkliga att det ibland är svårt att förstå att de inte är människor. Skådespelarna rör sig nära dem och ger dem röster, men långa stunder glömmer jag att de finns där.
Huvudpersonerna, eller huvuddockorna, i pjäsen heter Krister och Johanna. De har varit gifta i 20 år och äktenskapet går på sparlåga. Han är besviken på att han inte får ligga och hon är nedtryckt och kvävd av klimakteriet. Kanske drömmer de båda om ett nytt liv. Hon om ett annat jobb, han om någon som kan ge honom närhet. När vi träffar dem första gången har de bjudit några vänner på parmiddag, men Antonio dyker upp utan sin sambo sedan tio år tillbaka. De har separerat och Antonio är ledsen, men ser samtidigt ganska ljust på livet. Tillsammans med Krister åker han till Göteborg för att se Bruce Springsteen och handla vinylskivor på Bengans. Livet börjar liksom om.
Oskar Thunberg lyckas beskriva medelålders människor, min generation och den över, på pricken. Det är långt ifrån vackert, men tyvärr en väldigt sann bild av oss. Klimakteriet, tristessen, längtan tillbaka till en yngre version av sig själv, oron över barnen och så sjukdomen som Antonio och allt för många andra drabbas av. När Jonatan Rodriguez gestaltar läkaren på vårdcentralen som Antonio besöker lyckas han få fram en så klockren kvinnlig röst att det är svårt att förstå att dockan inte sitter där vid sitt skrivbord och pratar själv. Jag trodde nog inte att dockteater var min grej, men blev otroligt imponerad både av Bjärkstedts dockor och skådespelarnas hantering av dem. Romantiken liknar inte något annat jag sett och det menar jag på det mest positiva sättet. Nu blir jag ännu mer besviken över att jag missade Thunbergs Oxycotin på Backa Teater som flera kollegor menar är det bästa de sett.
Föreställningsfoto: Mats Bäcker