enligt O
Igår var delar av Bokbubblarna på Stenhammarsalen och såg Johan Hilton samtala med Björn Wiman och Anna Mannheimer under rubriken I föräldrarnas fotspår. Björn Wiman har nyss kommit ut med boken Den lyckligaste leken där han skriver om relationen till sin pappa eller kanske snarare bristen därpå.
Anna Mannheimer är kändisbarn, eller en tidig nepobaby. Hennes mamma Carin och pappa Sören träffades i Lund och blev båda kända inom sina områden. Carin som manusförfattare och Sören som jurist och socialdemokratisk politiker. De var mer intresserade av sig själva och sina arbeten än av att umgås med sina barn. Mannheimer beskriver det som att kärleken och omsorgen fanns där, speciellt från mamman, men att intresset saknades. Ingen av föräldrarna kom och tittade på Luciatåg, hängde med på aktiviteter eller engagerade sig i vad barnen gjorde. Föräldrarollen såg å andra sidan annorlunda ut då, den innebar inte att sitta på golvet och leka med sina barn. Wiman håller med om det och säger att hans mamma tycker att han daltar med sina barn, på samma sätt som han själv tycker att dagens föräldrar daltar på tok för mycket med sina ungar.
Wimans pappa var inte känd, men på ett sätt offentlig då han arbetade som lärare. Han föddes 1939 i en arbetarfamiljen och växte upp med en far son spelade bort allt för mycket på Solvalla. Han utbildade sig till folkskollärare, det finaste en arbetargrabb kunde bli och fick större frihet, mer status och en hel del fritid. Föräldrarna skilde sig då Björn var ett år och därefter träffade han sin pappa kanske var tionde eller fjortonde dag. Det handlade inte om en egentligen relation, utan om en rad möten.
Mannheimers föräldrar skilde sig när Anna var tonåring och det gjorde egentligen deras relation bättre. Dessförinnan träffades de nämligen inte ens var fjortonde dag, då pappan ägnade väldigt mycket tid åt sitt jobb. Deras relation var ganska uppstyrd, när de sågs gjorde de saker som att gå på Konserthuset. Mannheimer hade däremot en ständig relation med sin mamma, men de ”gjorde” inget tillsammans. Att ha kända föräldrar var ingenting Mannheimer gärna talade om som ung. Fortfarande känner hon att det blir som att ”lämna ut” sina föräldrar om hon säger något negativt om dem. Däremot har hon ibland förnekat släktskap, speciellt till sin pappa då han som Socialdemokrat inte var speciellt populär i Örgryte där familjen bodde.
Wimans relation till sin pappa förändrades när de började åka skidor tillsammans. Det var något hans pappa älskade och minnet är starkt av hur fadern ställde honom mellan sina ben, lägger armen om honom och åker med sonen ner för backen. Det var första gången de ”hamnade i förbindelse med varandra” som om de åkte genom en portal till en annan värld. De fick en annorlunda kontakt som var början på en relation om än en bräcklig sådan.
Relationen mellan barn och föräldrar är alltid intressant och konceptet med samtal och musik var riktigt trevligt. Igår spelade Johan Stern, cellist i Göteborgs Symfoniker. Kulturkvällarna i Stenhammarsalen är ett samarbete mellan Göteborgsposten och Göteborgs Symfoniker. Hilton ledde två kulturkvällar i höstas och nästa är planerad till i början av mars. Då är ämnet Göteborgsandan med bland andra Janne Josefsson, men det lockar inte jättemycket. Kulturkvällarna är också en live-podd som går att lyssna på i efterhand.