enligt O
I Hembiträdet ser dig återser vi Millie som Freida McFadden skrivit två tidigare böcker om. Det har gått några år sedan vi träffade henne senast och hon är nu gift med Enzo och mamma till Ada och Nico. Familjen har nyss köpt ett hus på Long Island och Millie är redo för ett nytt kapitel i livet. Nu är hon inte längre hushållerska utan husägare, fru och mamma. Huset är egentligen för dyrt för dem trots att de fick det oväntat billigt. Vi vet redan från början att Millie inte kan hålla sig ifrån katastrofer och innan berättelsen tar sin början går vi tillbaka tre månader i livet då hon upptäcker en kropp och lyckats bli täckt av blod. Vi vet varken vad som har hänt eller vem som är död.
När Mille och Enzo flyttar in i sitt hus presenterar de sig självklart för grannarna. Bredvid dem bor paret Lowell. Suzette, som är mäklare, börjar med att påpeka att huset de köpt inte är något speciellt och Mille känner sig direkt underlägsen henne. Däremot verkar Suzette och Enzo finna varandra och hon lovar att skaffa kunder till honom mot att han fixar paret Lowells trädgård. Suzette är gift med Jonathan och det är han som drar in de stora pengarna. Ändå har han inte alls samma behov av att stoltsera med sin rikedom somhans fru har. Om Suzette är irriterande är den andra grannenJanice mest märklig. Hon är mamma till Spencer som är jämgammal med Nico och är minst sagt överbeskyddande. Då Nico har en tendens att hamna i trubbel är det kanske inte så konstigt att Janice är skeptiskt till att ha umgås med hennes son. Samtidigt verkar de trivas bra med varandra.
McFadden är riktigt bra på att skapa spänning och ingenting är som man först tror. Vändningarna är många, men alla är inte sannolika. Jag kan också irritera mig på att vissa trådar tappas bort och att karaktärerna ofta beter sig irrationellt. Då lyssningen är riktigt underhållande förlåter jag det mesta. De korta kapitlen och de många vändningarna gör nämligen Hembiträdet ser dig till en perfekt ljudbok, även om inläsaren Gunilla Leining inte hör till mina favoriter. Läsningen blir inte mer spännande av hennes överdrivet dramatiska röst, utan den stör snarare lyssningen. Oavsett är det här ingen stor litteratur, men ett fint nöje för stunden och det är inte fy skam.
Om boken
Hembiträdet ser dig av Freida McFadden, Modernista, (2025)
Tredje boken i serien Hembiträdet
Översättning: Åsa Brolin
Vad är egentligen ”stor litteratur”?
Bra fråga! För mig är det nog böcker som är fria från allt för mycket mallar och stereotyper och dessutom ger mig mer än underhållning för stunden. Hur tänker du?
Jag håller med. I alla fall i teorin. Samtidigt tycker jag det känns så svårt att säga att en bok som jag inte kan slita mig från när jag läser den för att den just då golvar mig är mindre stor än en som jag rent objektivt ser är bättre men som inte tilltalar mig alls. Jag antar att det helt enkelt är fråga om olika saker.
Till exempel finns det många böcker jag läst som jag tycker är helt fantastiska på många sätt men som jag varken tänkt på efteråt eller kommit ihåg särskilt mkt av. Och så finns tex Jag, En som jag återvänder till gång på gång, inte för att den är ”stor litteratur” utan för att den har nåt som både tröstar, förundrar och vänder upp och ner på saker för mig. Det är också en storhet. Men det har kanske mer med läsaren och boken att göra än med boken i sig.
Jag tycker nog ändå att böcker som verkligen stannar kvar är stor litteratur. Jag, En är ett bra exempel på en unik bok med en unik idé. Det är kanske inte en bok som fått en rad priser eller som älskas av kritiker, men den har utan tvekan berört många. Däremot har jag inte vågat läsa vidare i serien. Har du?