Jag som aldrig känt en man

På årets läsretreat i Varberg bokcirklade vi Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman, en bok som är mer än 30 år gammal men trendar på TikTok. Förra året kom den för första gången ut på svenska i översättning av Katja Waldén. Vi funderade lite över varför den trendar just nu och tänkte att det självklart har att göra med att den nyöversatts till engelska, men också om det rådande världsläget och att böcker som Tjänarinnans berättelse har blivit populära. När den senare är kanske klar och tydlig i sin grymhet är Jag som aldrig känt en man mer mystisk och påminner på många sätt om Väggen av Marlen Haushofer.

I Jag som aldrig känt en man sitter 39 kvinnor inlåsta i en bur. Vi vet inte varför, men förstår att de varit där länge. Berättaren, den fyrtionde kvinna, är den yngsta av dem och knappt mer än en flicka. Hon har vuxit upp i buren och kommer inte ihåg något annat liv. Vissa saker har de andra berättat om, men mycket håller de hemligt eller så har de helt enkelt glömt av sina gamla liv. Vi får vissa glimtar av det, men mest verkar de leva i det fruktansvärda nuet, där vakter övervakar allt de gör. De har inget privatliv och ingen frihet, men de får mat så att de överlever.

Så försvinner alla vakter en dag spårlöst och kvinnorna lyckas ta sig ut. De lämnar buren och möter en värld som inte liknar vår. En öde värld utan djur och till synes också mänskligt liv. Nu följer en jakt på en ny plats att leva. De vandrar och upptäcker snart fler burar likt deras med döda fångar i. Även deras vakter verkar ha försvunnit. Vi följer kvinnorna under många år och visst är det fascinerande, men kanske mest märkligt och lika obehagligt. Klart är att det här var en bok som är bra att samtala om och definitivt en bok som kommer att stanna kvar hos mig länge. Så där väldigt bra vet jag inte om jag tyckte den var, men intressant är den utan tvekan.

Om boken

Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman, Albert Bonniers förlag, (2024)

Översättare: Katja Waldén