enligt O
I höstas tilldelades Lina Wolff Augustpriset för sin roman Liken vi begravde. Jag bestämde mig då för att det var hög tid att läsa något av författaren och inkluderade henne därför i Boktolvan 2026. Egentligen förstår jag inte varför jag väntat så länge med att läsa något av Lina Wolff, men jag tror att det handlar om att jag fått för mig att hennes böcker varit för svåra för mig. Så var i alla fall inte fallet med Liken vi begravde, utan det var tvärtom en både läsvärd och läsbar roman.
I Liken vi begravde får vi lära känna systrarna Jolly och Peggy som växer upp i en fosterfamilj i en by i Skåne. En känd författarinna som tog sitt liv kommer ifrån byn och eftersom både Wolff och Victoria Bendictsson har kopplingar till Hörby tolkar jag det som att boken utspelar sig där. Det har ju ingen betydelse för själva handlingen, men författarinnan nämns vid flera tillfällen i boken. Kanske som ett bevis på att det inte alltid räcker att lämna byn för att få ett bättre liv. Peggy försöker i alla fall.
Det är en mörk plats Wolff beskriver. En by där människor dör, vissa mördas och våldet är ständigt närvarande. Fosterföräldrarna erbjuder inte något kärleksfullt hem, men de har i alla fall varandra. Lite påminner systrarna om tvillingarna i Ágota Kristófs Den stora skrivboken, eller kanske är det främst Jollys sätt att beskriva sin barndom som för tankarna dit. Det är med en ytterst svart humor hon låter oss ta del av livet med den sadistiske fosterfadern och en fostermor som spårar ut totalt. Liken som begravs är många, men de lik som påverkar familjen och byn mest är de två mördade tvillingarna som endast är sju år gamla när de hittas lemlästade i ett kärr.
Jag är glad att jag äntligen läste något av Lina Wolff. Kanske är jag inte överväldigad av Liken vi begravde och faktum är att jag inte ens är säker på att det är min favorit bland de nominerade till Augustpriset som jag läst, men det finns ändå något som lockar mig med Wolffs sätt att skriva. Efter att ha läst om hennes tidigare böcker inser jag att det kanske hade varit bättre att börja med Djävulsgreppet från 2022. Det verkar finnas många paralleller mellan den och Liken vi begravde och blir definitivt nästa bok av Wolff som jag ger mig på.
Om boken
Liken vi begravde av Lina Wolff, Albert Bonniers förlag, (2025), 300 sidor
Ja, Djävulsgreppet höll mig i ett hårdare grepp och var betydligt mer fängslande🙂
Fint dock att Lina nu tar sig an sin uppväxtmiljö. Promenader om natten var egensinnig, ofta lysande ibland platt och ointressant, precis som förordet sa. Linas besök här på Bokcafé Pilgatan i samband med skrivandet av den är oförglömligt!
Så rolig och underhållande hon var och skör och mänsklig!
Då ska jag absolut läsa Djävulsgreppet. Efter att ha varit skeptisk vill jag nu upptäcka Wolff mycket mer!
Min favorit av hennes är ändå ”Köttets tid”. Hon är bra!!!
Väldigt glad att jag vågade läsa. Förstår inte varför jag fått för mig att hon inte är något för mig.