Ministeriet för tid av Kaliane Bradley inleds med att en ung kvinna intervjuas för ett jobb på det nystartade Ministeriet för tid. Det är den sjätte intervjurundan och hon informeras av viceministern Adela om projektet med utvandrare, människor som hämtats från historien för att av oklar anledning fortsätta sitt liv i vår tid. Kvinnan får uppdraget att vara bro, det vill säga fungera som guide till en utvandrare under ett års tid. Hennes utvandrare heter Graham Gore och deltog i Franklinexpeditionen till Arktis 1845. Expeditionens mål var den sista outforskade delen av Nordvästpassagen, men fartyget frös fast i isen och de drygt 120 deltagarna dog. Premissen är alltså att Graham Gore inte alls dog någon gång mellan 1847 och 1848, utan istället flyttades han i tiden av britterna och blev en del av ett märkligt experiment.
Ingen hade någon aning om hur det skulle påverka människokroppen att reas i tiden. Så den andra anledningen till att välja sådana som snart skulle ha dött i sitt eget tidevarv var att de lika gärna kunde dö i vårt, ungefär som djuphavsfiskar som sköljts upp på land.
Huvudpersonen och Graham Gordon placeras i ett hus där de ska bo tillsammans under ett år. Målet är att Graham ska acklimatisera sig till ett London på 2020-talet och allt de gör övervakas av Ministeriet för tid. De umgås med några andra broar och deras utvandrare, en minst sagt brokig skara människor. Ministeriet för tid är en märklig bok. I en recension beskrevs boken som en blandning mellan Expeditionen och Gabaldons Främlingen och utan att ha läst någon av böckerna förstår jag tanken. Det blir lite väl spretigt, men det finns också mycket jag gillar. Efter att ha läst om författaren förstår jag att hon blivit totalt fascinerad av Graham Gore och visst är det ett kreativt sätt att berätta om honom som tidsresenär. Mycket av läsningen bygger på att du köper idén om att det är möjligt.
Ministeriet för tid är en annorlunda vänskapshistoria och en lika annorlunda berättelse om kärlek, men också en politisk bok som involverar tidsresor och människors rätt att bestämma över sina liv. Faktum är att det också är en riktigt rolig bok där utomstående ögon får beskriva vår tid och allt som är ganska märkligt, även om vi kanske inte ser det. Jag gillar den och kan köpa allt som kanske är lite väl konstigt. Det jag har svårt för däremot är språket som utan tvekan är ojämnt. Ofta funkar metaforerna och de snåriga meningarna fint, men ibland blir det för mycket. En av utvandrarna ska till exempel prata på ett gammaldags sätt som bara blir löjligt. Det känns också som att översättningen gör språket ännu mer styltigt. Nu har jag inte läst Bradleys bok på originalspråk och kan självklart inte avgöra om det verkligen är översättningen som brister, men påfallande ofta är språk och uttryck direktöversatta på ett osmidigt sätt.
I fredags bokcirklade Bokbubblarna Ministeriet för tid och vi konstaterade att det var en bok som flera av oss aldrig hade läst om det inte vore för bokklubben. Det är ju fördelen med en bokklubb utan tvekan och det här var verkligen ett exempel på när mångas bekvämlighetszon utvidgades på ett trevligt sätt. De flesta gillade boken och idén om ministeriet. Att det blev lite för mycket i slutet och att översättningen störde var också en allmän åsikt. De som lyssnade tyckte också att det var svårt att hänga med när tid, person och plats byttes. Det var en utmaning även för mig som läste e-boken, men det funkade bättre när möjligheten att bläddra fanns.

Om boken
Ministeriet för tid av Kaliane Bradley, Bokförlaget Polaris, (2024), 368 sidor
Översättare: Sofi Rydell

Boken utgör manus för en TV-serie för BBC, ännu inte sänd
Spännande! Tror att det kan bli en riktigt bra tv-serie.