enligt O
Melissa Horn stod ensam på Konserthusets scen och jag var själv, men inte ensam, i publiken. För första gången i mitt liv var jag på konsert i sällskap endast av mig själv och det kändes som en passande konsert att välja. Det vi får uppleva är sångerskan och ett gäng gitarrer på scenen och i den extremt avskalade versionen blir texterna ännu viktigare och tydligare än vanligt. Jag kommer på mig själv med att med ett leende på läpparna följa varje ord. Alla låtar talar till mig lite extra när jag sitter där ensam i mörkret och lyssnar koncentrerat. En kort stund känns det hela lite jämntjockt, men det går över snart och istället lyfter låtarna i sin enklaste form. Horn bjuder på en lycklig kärlekslåt, en hon inte ens skrivit själv och en upptempolåt. I övrigt är det lågmält och ganska olyckligt.
I kontrast till den melankoliska musiken står en sångerska som verkligen njuter av att stå på scenen. Horn är oväntat rolig i sina mellansnack och bjuder på sig själv. Hon ber om ursäkt för att hon babblar, men jag är väldigt glad att hon gör det. Trots att det är en stillsam konsert med en stillsam publik finns det en innerlig känsla både på scenen och i salongen. Jag är väldigt, väldigt glad över att jag vågade köpa en biljett och gå på konsert utan annat sällskap än Melissa Horns musik och inte minst hennes texter. Jag delade upplevelsen med många andra trots allt och i bilen hem sjöng jag mina favoritlåtar högt, högt. Under konserten blev det ingen skrålande sång, men väl en lågmäld allsång i fina Vår sista dans. Det blev en fin stund.