enligt O
Ibland är mitt jobb extra lyxigt, som igår då vi var på GöteborgsOperan och såg föreställningen Miss Saigon regisserad av Guy Unsworth. Jag har tidigare sett Madame Butterfly, Puccinis opera som Miss Saigon är baserad på, men aldrig musikalversionen. Nu är min spontana känsla att jag vill se den igen, för musiken av Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil är faktiskt nästan lika bra som den de skrev till Les Misérables aka världens bästa musikal. Librettot har Boublin skrivit tillsammans med Richard Maltby Jr. och där har handlingen förflyttats från Nagasaki till Saigon. Det är 70-tal och Vietnamkriget (eller det amerikanska kriget om du är vietnames) pågår. Kims familj har dödats och ensam kvar i världen tar hon sig till Saigon. Där blir hennes enda möjlighet att söka jobb på en bar eller rättare sagt en bordell som drivs av en man som kallas Engineer (spelad av Eu Jin Hwang). Kims roll görs av Feline Andersson, vars första musikalhuvudroll var i Wicked på GöteborgsOperan och hon är helt otroligt bra med en röst som både är stark och mjuk. Det är imponerande hur många känslor hon lyckas förmedla genom sin sång. Ännu bättre är Timothy Garnham som spelar Chris, den amerikanska soldaten som Kim träffar sin första kväll i Saigon. De blir förälskade direkt och en stor kärlek skildras. Både de och jag hoppas att den ska vara evig.
Så blir det april och i slutet av april 1975 är de nordvietnamesiska styrkorna nära Saigon. Amerikanerna börjar planera en evakuering som inledningsvis ska innefatta såväl amerikanska soldater som de vietnameser som hjälpt dem eller ses som anhöriga. Chris skaffar alla nödvändiga papper till Kim, men när dagen för avresan kommer kommer de ifrån varandra och Chris reser tillbaka till USA utan Kim. När han kämpat länge för att lokalisera Kim ger han upp hoppet om att någonsin få träffa henne igen. Till slut gifter han sig med en annan kvinna och när hans vän John (spelad av Arvid Assarsson, ännu en fantastisk sångare) får veta att Kim lever vet Chris inte vad han ska göra. I Saigon bor Kim kvar med sin treåriga son och Engineer finns fortfarande i hennes närhet. Kim lever med några väninnor och sin och Chris son. Efter en våldsam händelse tar hon och Engineer sig till Bangkok.
Andra akten är något av det vackraste och sorgligaste jag sett. Jag vet ju hur allt slutar, men blir ändå helt förstörd när allt är över. Det ända jag inte riktigt gillar är den aparta shownumret ”The american dream” som förstör stämningen lite. Trots detta är det här en riktigt fin uppsättning av en musikal som jag inte riktigt förstår hur jag har kunnat missa. Just den här uppsättningen hade premiär 2023 i Oslo och det är en uppsättning som försöker komma bort från det västerländska perspektiv som musikalen har. De asiatiska rollerna spelas av asiatiska sångare och dansare (flera med koppling till Vietnam om jag förstått det rätt), amerikanernas agerande hyllas definitivt inte och det är tydligt att både Chris och Kim skadats svårt av sina upplevelser under kriget. Något som verkligen bidrar till att föreställningens storhet är David Woodheads fantastiska scenografi. Miss Saigon går tills i slutet av mars och jag tycker verkligen att du ska se den om du har möjlighet. Nu ska jag lyssna på musiken ordentligt.
Foto: Mats Bäcker
Ååå, så kul att få se den!