Communion av Lars Norén

Communion är en av de tre pjäser som hittades på Lars Noréns skrivbord efter hans död. I slutet av september hade den urpremiär på Göteborgs Stadsteater och nu har jag sett den. Vilken upplevelse det var. Jag var där med två vänner från universitetstiden och då såg vi Kliniken tillsammans i det som kallades Noréns garage. Året var 1996 och vi tas med till en psykiatrisk klinik där Shanti Rooney är ung och lovande och min dåtida idol Peter Engman spelar en anställt som var minst lika galen, om inte mer än de intagna. Regissör var Eva Dahlman. När Communion nu sätts upp på Göteborgs Stadsteater är Hannes Alin ung och lovande och vi befinner oss återigen på någon slags klinik där alla är mer eller mindre galna. Regissören heter även nu Eva Dahlman.

Det är oklart var vi befinner oss, men tydligt är att de som är där gör mycket för att försöka leva någon slags liv. Utanför finns nära och kära som de i allt för många fall mist, men också människor som lever sitt liv utanför deras fönster.Jag tänker på min mormor när jag ser Jessica Zandéns äldre dam försöka verka mer klar än hon egentligen är. Hon talar tydligt, försöker bli en del av samtal och ser hela tiden väldigt, väldigt glad ut. Låt vara att leendet är krampaktigt. Mest berörd blir jag kanske av Karin, spelad av Karin de Frumerie, en före detta läkare som fått någon slags sammanbrott och nu befinner sig på avdelningen där elchocker är en del av behandlingen. Hon har två barn, en man som försöker behålla kontakten och en pappa som tagit livet av sig.

Communion berör mig mycket och jag har tänkt mycket på de olika karaktärerna sedan jag såg föreställningen. Manus är fantastiskt, skådespelarna otroligt skickliga och jag pendlar mellan att fnissa åt deras galenskap och sörja över densamma. Det som pågår på scenen framför mig är så väldigt berörande och jag imponeras av alla som befinner sig på den. Att få se Philip och Jessica Zandén på samma scen, att få uppleva Klara Zimmergrens helt klara och lika oklara karaktär, att få följa Steve Kratz hjärtskärande skildring av en man som längtar efter sin dotter och somrarna på Gotland och se Fredrik Evers som den kanske mest tillbakadragna karaktären i en helt annan roll än jag sett honom i tidigare. Det här är otroligt bra och jag inser än en gång att Lars Norén är något alldeles extra. Jag uppmanar er alla att se den här riktigt fina uppsättningen av Communion.

Foto: Ola Kjelbye