När Chimamanda Ngozi Adichie kom med en ny roman i våras köpte jag den direkt. Dream Count är berättelsen om fyra kvinnor, varav tre från Nigeria, som lever helt eller delvis i USA. På svenska har den fått titeln Drömräkning och det är Niclas Nilsson som står för översättningen. Om den är bra kan jag inte uttala mig om, då jag läst boken på originalspråk. Vad jag vet är att boken, i alla fall inledningsvis, var en stor besvikelse. Den första delen är det reseskribenten Chiamaka som är huvudpersonen. Hon bor i USA och eftersom det är pandemi försvåras hennes jobb. Det ger henne tid att fundera över sitt liv och inte minst de män som funnits i det.
I Chiamakas närmaste krets finns bästa vännen Zikora och det är hon som är huvudpersonen i bokens andra del. Zikora är framgångsrik jurist och en på många sätt väldigt självständig kvinna. Hon är också den som försöker rädda Chiamakas hushållerska Kadiatou när hon utsätts för något fruktansvärt. På pappret borde Kadiatous del vara den som berör mig mest, men även om den är starkt är den också mindre unik. Det låter kanske hemskt och till viss del gör Adichie en viktig poäng i att visa hennes och andra kvinnors utsatthet. Även om Kadiatous berättelse är viktig är det däremot inte så intressant och när Adichie talade på Bokmässan om att hon ville bredda bilden av en berättelse om afrikaner som i princip alltid blir postkolonial så tycker jag att just den här delen misslyckas med det. Kanske är det också så att de två karaktärer som berättar i jag-form är de som kommer närmast och det är Chiamaka och Omelogor.
Det finns några helt briljanta passager i Dream Count, som när Chiamakas pojkväns närmaste vänner har svårt att veta hur de ska behandla henne då hon visserligen är från Afrika, men också rik eller när relationen mellan Zikora och hennes mamma beskrivs. Jag tycker också om hur författaren vrider och vänder på både genus, klass och ursprung för att skapa mer komplexa bilder av kvinnor med rötter i Afrika än vi vanligen får ta del av. Min favorit är Omelogor som liksom Chiamaka är kluven mellan sina rötter och de möjligheter hon ser i USA. Vi får följa henne i båda länderna och det blir tydligt hur miljön förändrar henne. I Nigeria är hon kanske starkare än i USA, men det är där hon tror att hon ska bli den person hon vill vara.
Nej, Dream Count är inte det bästa Chimamanda Ngozi Adichie har skrivit och det var helt ärligt trögt att ta sig igenom den. Jag gillade första delen om Chiamaka, men upplevde att tempot gick ner under Zikoras och Kadiatous delar för att sedan ta fart igen när berättelsen handlade om Omelogor. Jag har å andra sidan läst texter av andra som tycker precis tvärtom. Det som ändå gör boken bra är hur den har stannat hos mig sedan jag läste ut den. Personporträtten berör och det finns trådar som jag uppskattar att Adichie drar i. Däremot tycker jag att boken är alldeles för lång och det gör att det som faktiskt är briljant drunknar bland alla ord. Adichie talade om det på Bokmässan och sa att hon slutat att använda uttrycket ”kill your darlings” och bara skriver på. Det tycker jag är lite synd, då berättelsen hade vunnit på att mejslas ut mer tydligt.

Om boken
Dream count av Chimamanda Ngozi Adichie, 4th Estate, HarperCollins, (2025)

Gillade boken, på svenska, titel lite märklig, mer mardrömmar för kvinnor. Men kvinnorna växte under åren, blev starkare.
Jag tyckte också om deras utveckling och den förklaring till titeln som gömde sig i berättelsen.
Kan bara hålla med dig: alldeles för lång, till att börja med. Och en besvikelse på flera sätt om än inte rakt över – jag köpte direkt som du (fast på engelska) och hade verkligen längtat efter den. Fick också bita ihop för att läsa till sista sidan. Hade ändå – förstås – väldigt gärna velat höra henne på bokmässan.
Det verkar tyvärr ganska ofta som att ”stora” författare inte får det stöd de behöver från redaktör och andra förlagsmänniskor. Kanske är det svårt att sätta ner foton gällande en författare som har tidigare succéer i bagaget och dessutom uttalar att hennes nya sätt att skriva är att inte använda sig av begreppet ”kill your darlings”.