Samma, mamma

Under min lyrikmånad läste jag Samma, mamma av Hanna Rajs, en bok jag tänkt läsa sedan den nominerades till Augustpriset förra året. Rajs skriver om sin mamma som dog 2021 och bjuder på både känslosam och drabbande läsning. Sorgen finns överallt och den är intensiv, liksom kärleken till en saknad och viktig person. Det som gör dikterna extra fina är rytmen som gör att läsningen nästan går av sig själv. Frasen ”om du är död är jag samma, mamma” upprepas i de inledande. Rajs skriver om allt hon inte längre får dela med sin mamma och hur hon måste leva vidare för den som hon själv är mamma till. Just dessa inledande dikter är dem jag fastnar kanske mest för.

Därefter följer några lite mer fristående dikter, men även de berör saknad och kärlek. De är också fina, men rytmen ersätts av en böljande känsla som också den är trivsam. Trivsam och ytterst sorglig då döden verkligen kommer nära. Jag förflyttas tillbaka till stunder då jag själv vakat och sett livet försvinna ur en älskad.

du slutar svara helt den fjärde veckan
du sover fast dom säger du förstår
så du går inte själv den sista sträckan
du slutar svara helt den fjärde veckan
yedid nefesh och sh’ma jag ber som jag kan
och från ditt öga rinner det en tår
du slutar svara helt den fjärde veckan
du sover med dom säger du förstår

Och så kommer sonettkransen där mammans liv tagit slut och ändå får ta plats på raderna. Dottern skriver om minnen, om moderns rötter i Kroatien, om språket som var passé och om dikten och orden som hon klamrar sig fast i för att hantera sorgen.

Jag har sällan läst en diktsamling som gått så direkt in i hjärtat. Att på samma gång skriva djupt personliga och ändå allmänmänskliga dikter är skickligt. Jag är glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa Samma, mamma och nyfiken på vad Hanna Rajs kommer att hitta på härnäst.

Om boken

Samma, mamma av Hanna Rajs, Albert Bonniers förlag, (2024)

Foto: Märta Thisner