Hoppas, hoppas

På Bokmässan hörde jag Fredrik Lindström läsa titeldikten från samlingen Hoppas, hoppas och blev väldigt berörd. Av till synes enkla ord skapar författaren något stort, inte bara i den dikten utan många fler. Fingret sätts på något som är signifikant för vårt samhälle, att vi inte riktigt vill tro att andra är som vi. Så här inleds dikten ”Hoppas, hoppas”.

Hoppas inte andra människor
älskar varandra
lika mycket
som du eller jag gör,
hoppas, hoppas!

För visst är det mer smärtsamt att inse att alla som dör i olyckor eller krig faktiskt har någon som verkligen älskar dem, vars liv kanske tar slut när den de älskar försvinner. Det är lättare att tänka att de inte riktigt är som du och jag, som vi. Jag tror att det är en försvarsmekanism som vi behöver för att inte gå under av all ondska i vår värld.

Andra dikter är mer vardagliga, som ”Tänk inte på mej” om hur sommaren definitivt är över när sommardäcken lämnas in på däckhotellet, eller ”Fruktstund” om att apelsinen är så mycket svårare att äta ”medan klementinen är villig och lättsinnig […] lätt att klä av.” Även ”Drömkök” om hur vi fixar ett kök med en massa prylar vi aldrig hinner använda och ”Din upplevelse” om alla recensioner vi ombeds att ge om våra upplevelser av allt möjligt och omöjligt, får mig att le.

Smärtan i vardagens finns också i dikter som ”Spåren efter barnen” om hur det är att se alla spår efter barnen de veckor de bor hos någon annan och ”Sensommarelegi” som får mig att förstå att Lindström saknar sommaren lika mycket som jag gör när den övergår i höst. Kanske är det just känslan av att någon skrivit vad jag känner som gör att jag tycker så mycket om Hoppas, hoppas. Det är en diktsamling att återvända till, att bläddra igenom just den här tiden på året då ”[v]etet på fälten övar sej i att dö.”

Om boken

Hoppas, hoppas av Fredrik Lindström, Kaunitz-Olsson, (2025)