När bror dör

På en bussresa började jag läsa Emilia Aaltos diktroman När bror dör och jag fastnade direkt. Berättelsen om uppväxten i Göteborg och den viktiga, äldre brodern Miska tar tag och när de båda växer upp blir det allt tydligare att hans väg går åt ett håll ingen syster, eller annan familjemedlem för den delen, önskar. Allt börjar med en farfar som föds 1919 i Finland och sedan krigar i både vinterkriget och fortsättningskriget. Därefter marinerar han livet i sprit och hans femte son, Emilias pappa, växer upp på olika barndom. Smärtan går i arv och även ovanan att döva den på sätt som sällan är bra.

När Miska föds bor hans föräldrar i ett gråspräckligt höghus och hans pappa skriver brev till honom som han sätter frimärken på och postar. Emilia läser dem efter broderns död och slås av den stora kärleken de rymmer. Sedan blir pappan sjuk. Ingen vet riktigt vad det är, men han får starka mediciner och mormor skriver till sin dotter att hon måste lämna sin man. Det gör hon inte och snart kommer en dotter. Den stora kärleken mellan storebror och lillebror är omedelbar. Att det skiljer tio år mellan dem spelar ingen roll.

när min bror bestämmer sig
för att älska någon
gör han det
med en sällan skådad
hängivenhet
jag vet inte
men jag tror
att hans kärlek
betyder allt

Så kommer hoten om skilsmässa, kanske för att pappans drickande ökar och med det våldet. De första åren är lillasyster lyckligt ovetande, men storebror påverkas rejält. När lillasyster fyller tre flyr mamman från sin man för fjärde gången och de får plats på ett skyddat boende. Sedan följer en turbulent tid och när storebror fyller 13 år tar även han alkoholen till hjälp för att döva smärtan. Så fortsätter berättelsen om kärlek, sorg och smärta. Arv och miljö som påverkar livet så olika för de två syskonen. Trots svärtan är När bror dör en bok fylld av kärlek och med enkla ord har Emilia Aalto lyckats skapa något komplext och oerhört vackert.

När bror dör nominerades till Borås Tidnings Debutantpris 2024 och det är verkligen en makalös debut. Varje ord är betydelsefullt och varje sida innehåller otroligt mycket känslor. De sista sidorna står jag stilla på Järntorget i Göteborg och kan inte sluta läsa. I smyg torkar jag en tår och tänker på hur många bröder, systrar, söner och döttrar som samhället sviker. Emilias bror är död och det är smärtsamt att läsa hennes historia. Det här är en bok för dem som älskar poesi, men också för ovana poesiläsare. Dikterna binds ihop till en helhet och det avskalade språket gör att allt blir så otroligt tydligt. Jag är så glad att min lyrikmånad ledde mig till Emilia Aalto.