enligt O
Den sista vargen av László Krasznahorkai, årets nobelpristagare är berättelsen om en före detta filosofiprofessor och författare som berättar om ett riktigt äventyr i Spanien, för en ungrare på en bar i Berlin. Internationellt värre alltså. Första novellen av tre i denna korta bok heter just ”Den sista vargen” och består av en monolog där den icke namngivne mannen berättar om hur han får ett uppdrag att skriva en text om den sista vargen i det spanska området Extremadura. Han förstår inte riktigt varför just han fått uppdraget, men bestämmer sig för att ignorera känslan av att allt är ett missförstånd och beger sig till Spanien. På flygplatsen möts han av en medelålders, kvinnlig tolk. De träffar senare jägmästaren Herman vars uppdrag är att döda den sista vargen och funderingarna kring vad som egentligen händer med vargar och andra djur i området är det som historien till stor del kretsar kring. Bokens andra del ”Herman” delas in i två kapitel som heter ”Herman, jägmästaren” och ”Slutet för ett hantverk”. Där får vi olika berättelser om en man som är inblandad i en rad händelser som långt ifrån alltid är speciellt trevliga.
Den sista vargen är endast 127 sidor och på dessa sidor finns en miljard kommatecken, men första punkten kommer först efter 70 sidor då bokens första novell avslutas. Krasznahorkai menar själv att människor talar utan punkter. Det må så vara, men en läsare måste få andas och det är svårt att göra under läsningen av den här boken. Ingrid Elam kallar Krasznahorkai skicklig när hon intervjuas precis efter tillkännagivandet, men erkänner att hon sällan kommer ihåg det hon läst av honom. Däremot minns hon stämningen. Den känslan relaterar jag till. För mig blev László Krasznahorkais prosa mest en massa ord utan innehåll och mening. Några få gånger blixtrade det till och jag kunde uppleva en liten känsla av den briljans som många kritiker verkar se. Det skapas också en stämning som är annorlunda och ganska fascinerande. Däremot är jag osäker på om den tilltalar mig, då hela boken mest får mig att känna att jag missat något och är lite, lite för dum för att förstå vad det är som är så fantastiskt.
Om boken
Den sista vargen av László Krasznahorkai, Norstedts förlag, (2020), 127 sidor
Översättare: Daniel Gustafsson
Va? (Egentligen vad i skrift.) Talspråk och skriftspråk är inte likadana! Man måste sätta punkt ibland, det blir ju hopplöst att läsa annars.
Det kändes hopplöst att läsa, i alla fall för mig.
Punktlöshet stör mig inte, Herscht 07769 av Krasznahorkai innehåller ju kommatecken, texten flyter på bra. Jon Fosses texter är nästan som meditation… Läser nu Undergångaren av Thomas Bernhard som använder punkt, men långa meningar och inga kapitelinledningar.
Tycker ibland att ”jobbigare” med böcker med jättekorta meningar….
För mig blir det inget flyt alls, men kan förstå att det kan bli meditativt. Jag föredrar korta meningar.
Jag läste nyligen Paradisets portar av Jerzy Andrzejewski. Boken består av 40000 ord uppdelade på två (2!) meningar. Den andra meningen är bara på fem ord, så då kan ju alla tänka sig hur lång den första meningen var. Tyckte jag om att läsa den? Nej!
https://skrivrobert.blogspot.com/2025/09/paradisets-portar-av-jerzy-andrzejewski.html
Nu såg jag att han tyvärr inte lever längre, annars hade han kanske fått Nobelpriset nästa år.