László Krasznahorkai tilldelas Nobelpriset

Så blev det då det scenario som jag gillar sämst när det kommer till Nobelpriset i litteratur, nämligen att det går till en författare som jag vet att jag borde läst något av, men aldrig riktigt haft lust att stifta bekantskap med. Nu har jag förvisso gjort det, då dagen har ägnats år den ungerske författaren László Krasznahorkais kortroman Den sista vargen från 2009. Mer om den i morgon när jag tänkt över läsningen lite, men den spontana känslan är att jag haft rätt i att Krasznahorkai inte är något för mig. Kanske är han värd en andra chans, men hans språk talar emot det. Långa meningar som virvlar fram över flera sidor och otroligt många ord som berättar väldigt lite, det är inte min grej. Jag gillar ett sparsmakat, precist och stramt språk, något som Krasznahorkais är kanske så långt ifrån man kan komma.

Att László Krasznahorkai tilldelas Nobelpriset i litteratur är egentligen inte överraskande. Han har varit med i förhandsspekulationerna under många år och jag förstår att hans beundrare är mycket glada idag. Efter att ha sett en intervju med Krasznahorkai måste jag säga att han framstår som en ytterst sympatisk herre och det faktum att han tydligt tagit avstånd från den växande nationalismen i Europa och dessutom kritiserat Viktor Orbáns regim, gör honom till en bra person att uppmärksamma. Björn Wiman konstaterar i DN att Svenska Akademien återvänt till sin ”happy place” i och med valet av Krasznahorkai och det är verkligen en litterär författare som anser svår och tung om än med en gnutta humor mitt i svärtan.

I samtalet på SVT i anslutning till prisutdelningen kallades han för en apokalyptisk mästare och jämfördes han med Franz Kafka, kanske för det absurda inslaget i hans böcker. Där Kafka är en mästare på skildringar bestående av få ord och en tydlig exakthet, är Krasznahorkai istället väldigt mångordig. Av de senare nobelpristagarna i litteratur skulle jag säga att Krasznahorkai liknar Jon Fosse rent språkligt. Med reservation för att jag inte har en bred erfarenhet av någon av dem. Innehållsmässigt går tankarna istället till Olga Tokarczuk, men hennes sätt att skriva passar mig mycket bättre.

Nu har jag då läst Den sista vargen och frågan är om det var ett bra val. Agri Ismaïl rekommenderar läsarna att börja med författarens debutroman Satantango (1985) som gavs ut på svenska 2015. Den av Krasznahorkais böcker som jag lockas mest av är nog Motståndets melankoli, genombrottsromanen som också tilldelades det internationella Bookpriset 2015. Det är dock tveksamt om jag orkar ge mig på den, men det hade varit spännande att se Dramatens uppsättning av den. Kanske är det genom just i Dramatens repertoar som Svenska Akademien hittar sin inspiration. Även Han Kangs Vegetarianen sattes ju upp strax innan hon tilldelades Nobelpriset.

En dag som denna förstår jag helt ärligt alla som ser Nobelpriset i litteratur som något snobbigt. Säregen och unik absolut och det kanske räcker fint. Jag kan dock inte låta bli att känna mig lite besviken på valet av en man från Europa när världen är så mycket större än så.

Foto: Hartwig Klappert