Solen skiner alltid på Tjurkö

Solen skiner alltid på Tjurkö är journalisten Emma Bouvins romandebut där hon tar oss med till en sommarstuga som betyder mycket för många. Kanske mest för Miriam, mamma till tre pojkar och änka sedan länge. Miriam som nu dött och lämnat åt nästa generation att besluta om vem eller vilka som ska få sommarstugan. Frågan ska avgöras under midsommarhelgen då barn och barnbarn ska rösta om huruvida de ska sälja eller behålla det som vissa av dem sett som sitt sommarparadis.

Redan i första kapitlet visar författaren olikheter hos bröderna genom att låta dem parkera vid stugan och gå in i den på olika sätt. Äldste brodern Niklas parkerar ”militäriskt rakt” och ser till att alla andra lätt kan komma ut utan att han behöver flytta på sig. Dessutom ställer han sig så att alla andra kommer att få plats. Båda bröderna och deras totalt sex kusinerna. Dörren han väljer är ”den riktiga ytterdörren” vid glasverandan, som leder in i ett trång hall. Tom är minstingen som alltid parkerar där han känner för att parkera och sedan går in i stugan via sina föräldrars sovrum. Självklart utan att ta av sig skorna, även om mamma Miriam skriker åt honom att ta av dem. Och så är det Kenneth, den osynlige mellansonen som ställer sig där det finns plats, om han inte kommer först för att han är den som hämtat upp sin mamma på vägen. Kenneth väljer vägen genom badrummet när han går in i stugan.

Barnbarnet Hanna, dotter till Kenneth, skulle kunna ses som huvudpersonen och för henne är det otroligt viktigt att stugan finns kvar. Att köpa ut de andra är dock omöjligt och inte heller hennes pappa verkar inte heller kunna göra det, eller kanske är det så att han inte vill. Klart är att midsommarfirandet i stugan på Tjurkö kommer att bli allt annat än lugnt och harmoniskt. Bouvins styrka ligger i hur hon skildrar relationer. Trots detta är det kanske lite väl många sådana som får ta plats och de är ibland svåra att hålla isär. Jag brukar inte önska att boken jag läser är en pappersbok, men i det här fallet gjorde jag det då jag hade behövt bläddra tillbaka ofta för att komma ihåg vilken kusin som hör till vilken son. Till slut blir ändå Solen skiner alltid på Tjurkö en riktigt trevlig läsupplevelse och jag ser fram emot att läsa framtida böcker av Bouvin.