enligt O
Jag började min dag lite senare denna fjärde och sista mässdagar och det första seminariet blev I gränslandet mellan skräck och spänning med John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Johan Theorin, modererat av Lotta Olsson. Att jag över huvud taget börjat läsa skräck på gamla dar kan kopplas till John Ajvide Lindqvist och kanske ännu mer Mats Strandberg. Strandberg för att jag läst allt annat han skrivit när Färjan kom för tio år sedan och Ajvide Lindqvist för att jag var tvungen att förstå varför Låt den rätte komma in blev så omtalad. Theorin har jag läst från debuten, men tappat bort på senare tid. Nu är han aktuell med den fristående boken Stugorna som jag är sugen på att läsa. Den fokuserar på oväntade möten mellan människor i en övergiven stugby. Bland annat sker en återträff med före detta patienter på ett behandlingshem.
Lotta Olsson kallar trion ”the little shop of horrors” och ber dem inleda med att presentera sina aktuella böcker. Jag har kollegor som många gånger rekommenderat Ajvide Lindqvists deckarserie där tredje boken Anden i maskinen som han beskriver som en bok om extremism. Den inleds med arr en självmordsattack genomförs på Dramaten och senare sprängs en moské. Strandberg är aktuell med Musan som han beskriver som en långsamma historia än till exempel Färjan och Konferensen. Olsson menar att hon snarare ser den som en deckare än en skräckroman och Strandberg säger att det hade varit smartare att marknadsföra den så, då deckare säljer mycket bättre än skräck.
Theorin konstaterar att det finns fler regler för hur en deckare ska skrivas och att det går att förhålla sig friare till genren i en skräckroman. Även i deckarna har han dock tyckt om att tillföra spöken i ögonvrån. Det finns dock ett krav på att ett brott begås och att vi får lösningen i slutet. Ajvide Lindqvist tillägger att det är mer komplicerat att bygga en intrig i en deckare och att det inte går att välja att döda hjälten i slutet, vilket är helt okej i en skräckroman. Med Svinen har Ajvide Lindqvist lämnat deckargenren och säger att han skrivit det läskigaste han någonsin skrivit. Boken behöver dessutom sprättas upp och innehåller rejält med varningar. Han säger att han fått nya läsare efter att ha skrivit deckare och tänker att de måste varnas om de ger sig på Svinen. Det är också därför han inte vill att den ska ges ut som ljudbok, av omsorg om läsaren.
Samtalet kommer att handla om obehagliga detaljer, som en obehaglig garderob, en oväntad knackning eller någon som drar i dörrhandtaget. I Strandbergs bok finns egentligen inget övernaturligt, men eftersom vissa karaktärer tror på sådant blir det lite komplicerat. Han har lagt ett pussel på samma sätt som i en deckare och tyckte att det var svårt att hitta en balans mellan verklighet och fantasi. Att ha en författare som berättare hjälpte lite, då sådana blir perfekta opålitliga berättare. Även Theorin gillar att skapa böcker där det inte riktigt går att veta om saker eller karaktärer finns på riktigt.
Olsson skapar en härlig stämning under samtalet. När Strandberg talar om att barn är klokare än vuxna, men samtidigt kan misstolka saker, påpekar hon att barn inte alla är smarta. Strandberg berättar att Hugo i Musan liknar honom själv och tar ansvar för att hans mamma ska må bra och kunna skriva. Även Ajvide Lindqvist använder ofta barn i sina böcker och tycker att det är kul att de är så väldigt upptagna av något, men om något sker byter de lätt fokus. I kommande boken Sommaren 1986 är det småtjejerna i Sommaren 1985 som är huvudpersonerna och de var kul att skriva om, säger han. Theorin lät i Sankta Psyko barn befinna sig i närheten av ett mentalsjukhus, vilket är ett sätt att protestera mot att barn i vårt samhälle alltid ska skyddas.
Barn är mer försvarslösa och ifrågasätter inte heller så mycket, påpekar Olsson och i Musan introduceras barnet en bit in när läsaren redan har blivit rädda. Dessutom finns också ett lite mer obehagligt barn, som också är lik Strandberg som gjorde en del hemska saker som barn. Olsson tycker verkligen att just den här flickan är läskig. I boken skriver författaren i boken en deckare och den funderar han på att skriva själv. Han fattar inte varför huvudpersonen tycker att det är en dålig idé, för själv tycker han att den är briljant. Nu har han börjat skissa på hur en sådan bok kan se ut.
Frågan är om läsarna tycker att samma saker är läskiga. Olssons teori är att det inte är så och Ajvide Lindqvist berättar att det händer att läsare skriver om hemska saker som han inte ens tänkt på själv. Theorin skriver om saker som han är rädd för, som mörkret och det är något han använder i sina böcker. Med åldern förändras också rädslorna. Olsson berättar om hur rädslan för vampyrer har minskat, medan rädslan för att skada sig har ökat. Strandberg håller med och berättar om hur han läst om böcker av till exempel Stephen King och skrämts av helt andra saker. Något av det värsta är att tappa kontrollen över sig själv, säger han och sådana ingredienser finns utan tvekan i Musan. Det går också att skrämmas utan att egentligen skriva något hemskt och Ajvide Lindqvist återkommer till handtaget som trycks ner som många tycker är det mest obehagliga han skrivit. Jag tänker också på novellen Tjejen som jag brukar läsa för mina elever, där två tummar på huvudpersonens ögon blir något otroligt obehagligt.
Samtalet kommer att handla om just det som rubriken säger, att det finns en glidande gräns mellan skräck och deckare. Visserligen verkar deckare ha högre status än skräck, men genren har vuxit och förändrats. Att Låt den rätte komma in var otroligt viktig för genrens utveckling är de överens om på scenen. Det hade inte gått att Cirkeln utan den, säger Strandberg och Theorin påpekar att han uppskattade att den marknadsfördes som just en skräckroman. Theorin återkommer flera gånger till hur irriterad han blir på recensenter och läsare som önskar att han tog bort övernaturliga dragen i sina böcker eller ”alla spöken”. Han vill ha dem med och ser dem som metaforer för något annat.
Det var en riktigt bra kombination av personer på scenen under detta seminarium. Författarna samtalar verkligen och Olsson är briljant som moderator. Så otroligt kunnig och bra. Som ganska ny skräckläsare blir jag sugen på att läsa mer och Svinen som handlar om ett dansband som kidnappas av två galna grisbönder. Jag älskar verkligen det absurda i Ajvide Lindqvists böcker. Ett boktips tar jag med mig, nämligen The Dead Zone av Stephen King.