En kulturkanon som bidde en tummetott (om ens)

Sverige är i dag präglat av en stor splittring rörande tillit, trygghet, social sammanhållning och gemenskap. I detta läge finns behov av att tydliggöra och tillgängliggöra det kulturella arv som har format landet, som en gemensam referensram för både nya och etablerade medborgare. Genom att lyfta fram verk och företeelser som haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inom både konstnärliga och samhälleliga fält – syftar kulturkanonen till att främja en medborgerlig bildning som kan stärka gemenskapen och bredda förståelsen för Sveriges historiska förankring.

Så inleds En kulturkanon för Sverige, ett betänkande av kommittén En kulturkanon för Sverige som överlämnades av Lars Trädgårdh till kulturminister Parisa Liljestrand tidigare i veckan. Egentligen hade jag inte tänkt kommentera det hela, men efter att ha läst betänkandet i sin helhet känner jag mig nödd och tvungen. Risken är nämligen överhängande att mitt yrkesliv kommer att påverkas av innehållet då kommittén anser att skrivningar gällande kanon bör inkluderas i framtida läroplaner och relevanta kursplaner (s.12). Dessa hundra verk som sägs ha ”satt en varaktig prägel på det svenska samhället” (s.9) och i betänkandet ges längre motiveringar till urvalet än det som framgår i de listor av verk som cirkulerar. Dessutom ges en bakgrund till varför en kanon tagits fram och en jämförelse med andra länder som har en liknande kulturkanon.

Det är lite rolig (läs sorgligt) hur pompöst betänkandet är med tanke på hur lite kommittén egentligen skapat. Det har tagit lång tid att värka fram en lista med 100 verk och resultatet känns helt ärligt ogenomtänkt. Jonas Gardell beskriver urvalet som om det gjorts av en hallicunerande Chat GPT och även om jag inte skulle gå så långt har jag definitivt svårt att se någon som helst röd tråd. Att göra vissa nedslag, i betänkandet kallade ”fönster” och ”referenspunkter”, görs tydligen med inspiration från Nederländernas kulturkanon (s.17). För mig blir det dock bara osammanhängande och rörigt, men så är jag ju bara lärare och inte professor.

Nu innehåller förvisso betänkandet mer än en lista. Till exempel presenteras förslag kring hur den kulturkanon de skapat ska spridas och användas, men jag ställer mig tveksam till om de stora, och för all del vackra, formuleringarna om bildning kommer att kunna realiseras. Ironin var stor redan under presskonferensen då Lars Trädgårdh lyfte bildning, gemenskap och inkludering som de tre nyckelorden för betänkandet (s.16), samt lyfte fram bildningsförbunden och folkhögskolorna som viktiga aktörer, samma aktörer som den regeringen som ”beställt” denna kulturkanon försvårat för under den här mandatperioden.

Bildningsidealet må vara högt aktat bland de som ingått i kommittén, men för kulturministern och regeringen är den det definitivt inte. Inte heller för samarbetspartiet SD som utan tvekan gillar idén om en kanon som definierar det svenska, men inte gillar folkbildning och inte heller att vår nya kulturkanon diskuteras av personer som de bedömer inte är svenska. Det senare blir minst sagt paradoxalt då den som SD inte anser är svensk ska lära sig svenska värderingar. I alla fall officiellt. Inofficiellt ska de väl helst inte vara i landet över huvud taget.

Kommittén är tydlig med att En kulturkanon för Sverige ska användas för att nyanlända ska lära sig mer om svensk kultur och inte minst om grundläggande värderingar som format vårt land. Bland annat nämns demokrati och rättsstatens principer (s.12). Just delen om Lag och rätt är lika delar intressant och märklig. Främst innehåller den centrala lagar som offentlighetsprincipen och demokratiskt viktiga beslut som 1809 års regeringsform. Klart är att kommittén har tolkat kultur som mer än konstnärliga verk och de delar in sin kanon i två delar, konstarterna och samhället. Här finns delar som intresserar mig både som svensklärare, historielärare och kulturintresserad. Även om jag inte alltid förstår urvalet säger det något både om gruppen som tagit fram vår nya kulturkanon, liksom det samhälle och den tid vi lever i.

Kommittén föreslår att vår kulturkanon ska förvaltas och tillgängliggöras av en självständig stiftelse som de ger regeringen i uppdrag att forma. En digital portal där verken presenteras ska också skapas föreslår kommittén. Finansiering för att sprida En kulturkanon för Sverige är en nödvändighet, men det som skrämmer mig är förslaget att använda medel från Allmänna arvsfonden till att starta en stiftelse. Ett annat förslag är att delar av kulturbudgeten ska läggas på vår kulturkanon Risken är överhängande att andra satsningar blir lidande för att en politiskt beslutad kulturkanon ska tillgängliggöras. Principen med armslängds avstånd mellan politik och kultur riskerar att försvåras.

Jag håller helt med Björn Wiman om att En svensk kulturkanon är ”ett surrogat för en riktig kulturpolitik”. Inte på 20 år har det satsas så lite på kulturen i kronor och ören. Att det inte är någon fel med en kulturkanon i sig håller jag förvisso också med Wiman om, men att den inte följs av satsningar på områden där kulturen ska läras ut och/eller våras gör helt klart att hela projektet ekar tomt. I den historiska återblicken nämns till exempel tidigare samlingsverk som i princip alla mötte, till exempel Läsebok för folkskolan (s.25) och kanske är det just sådana som behövs även nu. Digitalt i all ära, men just texterna hade jag gärna sett även i tryckt form. Frågan är dock hur en sådan skulle se ut, då det handlar om både verk för barn som Katitzi av Katarina Taikon och Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, samt mer komplicerade verk som Giftas av August Strindberg och Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Egentligen har jag ganska lite att invända gällande de litterära verk som ingår i En kulturkanon för Sverige. De är alla verkar som känns rimliga att känna till, möjligen med undantag av Den vedervärdige mannen från Säffle, men även den kan jag köpa med tanke på kriminalromanens plats i svenskt litteratur. Å andra sidan är det kanske det enda överraskande och spänstiga verk bland en massa förutsägbara.

Oavsett vad du tycker om En kulturkanon för Sverige är det trots allt intressant att ta del av betänkandet från kommittén och framför allt redogörelsen av hur de tolkat sitt uppdrag och hur de motiverar sina val. Även den historiska exposén över synen på utbildning och bildning är givande att läsa och säger en hel del om kommitténs syn på kultur. Själv kan jag tycka att det är konstigt att de valt att endast ta med verk som är äldre än 50 år, men någonstans måste gränsen dras. Mer märkligt är de kategorier som inte är litteratur, där spretigheten inte vet några gränser, men de delarna får någon med bättre kunskaper kommentera. Själv har jag inte så mycket emot att en kulturkanon tagits fram, men jag ifrågasätter dess nytta i sin nuvarande form. Främst med tanke på synen på kultur och bildning hos de partier som nu fått uppdraget att förvalta det betänkande de beställt.

Jag väljer att avsluta denna text med att citera Johannes Klenell i Arbetet:

Det var en, ärligt talat, rätt slapp lista som presenterades. Är det verkligen nybruten mark med Sundborn, Tomtebobarnen, Falu koppargruva och ”kungliga Slottet”?

Man får tacka gudarna för att allemansrätten och Radiohuset – ”detta tempel” – nu är kanon. Då kan vi åtminstone sitta och mysa över hur pursvenska de är när Parisa Liljestrands regering monterar ned dem.