Problemen med läslistorna

I slutet av förra året presenterade Skolverket och Kulturrådet listor med förslag på böcker, noveller och dikter att läsa från förskolan till och med gymnasiet. Den senaste tiden har diskussionen kring dem vaknat rejält och många lärare är kritiska. Själv uppskattar jag att listorna finns, då de innebär inspiration för mig som lärare. Jag är också glad över att de är just inspiration och inte tvingande, då problemen med listorna är många. Ett av de tydligaste är att de som valt ut texterna inte verkar ha träffat elever de senaste åren och därför valt ut många titlar som är för svåra och/eller inaktuella för dagen barn och unga. Vissa böcker på listorna är förvisso bra, men absolut inte för åldersgruppen de rekommenderas för. Däremot undrar jag när personerna som valt ut böckerna senast har läst om dem, då både innehåll och översättningar i vissa fall är väldigt otidsenliga.

När jag läser den bedömning som Fredrik Sandström gör av de böcker som rekommenderas för högstadiet är det också tydligt att smak spelar stor roll. Jag håller inte alls med honom om vilka böcker som är passande och mindre passande att läsa med elever. Till exempel tycker jag att När hundarna kommer av Jessica Schiefauer är en briljant ungdomsbok som jag också använt i undervisningen med gott resultat. Även Yani av Nora Khalil är riktigt bra och jag absolut älskar Himlabrand av Moa Backe Åstot. Däremot hade jag aldrig valt att läsa Flugornas herre av William Golding då översättningen är helt daterad och boken alldeles för svår för högstadiet, även om historien kan vara relevant. Jag läste om den ganska nyss och kom knappt igenom den. Lila hibiscus av Chimamanda Ngozi Adichie och Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson är bra böcker, men knappast för högstadieelever. Precis som Sandström påpekar är det dock viktigt att som lärare tycka om de böcker som används i undervisningen och dessutom vara övertygad om att de passar den elevgrupp som ska läsa den. Det handlar inte om att elever bara ska läsa lätta böcker, utan att det krävs fingertoppskänsla för att skapa läsare. Rätt bok till rätt elever vid rätt tidpunkt. Sådana läslistor går inte att skapa centralt, men däremot kan listorna inspirera lärare i sin jakt efter böcker som passar i undervisningen. Då behöver de dock sammanställas av personer som befinner sig närmare dagens elever.

Något som oroar mig är Lars Trädgårdhs uttalande om att läslistorna måste vara obligatoriska för att fylla någon funktion. Han menar att titlarna på den kulturkanon som han är med och tar fram bör styra lärares undervisning och tar upp Danmarks kulturkanon med totalt 14 författare som ett exempel. Dessa författare ska danska elever läsa något av under grundskolan och gymnasiet, men så har det inte blivit. Trädgårdh menar att anledningen är att listorna är vägledande och inte obligatoriska. Om den kanon som nu tas fram blir obligatorisk för skolan måste de som skapar den ha goda kunskaper om hur skolan ser ut och inte välja titlar utifrån vad de själva anser vara bra. Det riskerar att bli som när när någon ber om tips på bra ungdomsböcker i sociala medier och får tips om Biggles, Fröken Sprakfåle eller annan valfri bok från första delen av förra seklet. Tiderna förändras och alla gamla böcker är inte bra. Visst håller jag med om att det är sorgligt om elever inte alls får möta klassisk litteratur i skolan och önskar tydligare skrivningar i kursplanerna i svenska kring detta. Obligatoriska titlar är jag dock inte för. Risken är att sådana helt kan förstöra elevers vilja att läsa.

Det talas mycket om läslust och egentligen har jag svårt för begreppet. Jag använder hellre läsengagemang, som snarare handlar om att böcker måste engagera snarare än roa. Att som ovan läsare ta sig i igenom en bok kan vara en utmaning och då krävs att boken engagerar och väcker tankar. Det behöver inte vara så att boken speglar elevernas vardag, men det måste gå att leva sig in i historien och den måste kännas relevant. Mitt ansvar som lärare är att både välja en lämplig bok och att guida eleverna genom den. Då kan läsengagemang väckas. Kanske till och med läslust. Böcker som används i undervisningen ska utmana, men inte vara omöjliga att ta sig igenom. Vad som funkar vet den enskilde läraren bäst även om läslistorna kan ge exempel på böcker som kan passa.

Tyvärr ger de svenska läslistorna inte riktigt någon fingervisning av vilken nivå som är rimlig på olika stadier, då allt från lättläst till minst sagt dammiga klassiker finns representerade. Jag har fokuserat på att läsa böckerna som rekommenderas för gymnasiet och där finns en del bra titlar som Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och Vi kom över havet av Julie Otsuka. Däremot tycker jag att Intet av Janne Teller är fruktansvärd och att urvalet generellt är alldeles för svart. Vill du läsa inlägg om många av böckerna som Skolverket och Kulturrådet valt ut finns en lista här.