enligt O
När Elena Ferrantes Neapelkvartett var ny gick det inte att missa den. Alla läste och alla verkade älska. Själv kämpade jag med första boken, men tyckte mycket mer om den andra och tredje. Däremot hade jag svårt för huvudkaraktärerna, speciellt Elena och det blev inte av att jag läste den fjärde och avslutade delen. Jag köpte den, påbörjade den flera gånger, men först nu blev den utläst. När Det förlorade barnet inleds är Elenas liv på väg att förändras rejält. Nino har kommit tillbaka i hennes liv och det är helt klart en man Elena kan tänka sig att offra allt för. De bor i olika städer, men hittar sätt att ses och trots att livet är ganska komplicerat verkar Elena ändå tycka att kärleken till Nino är värd en rad uppoffringar.
Det är när Elena flyttar tillbaka till Neapel med sina två döttrar som berättelsen kommer igång på riktigt. Tanken är att inte ta upp kontakten med Lila, men det är som att de dras till varandra ändå. Det är rätt uppfriskande med Lilas ärlighet tycker jag, men speciellt snäll är hon inte. Vi får följa väninnornas fortsatta relation under de år då barnen växer upp och blir vuxna. Elena har redan gett ut ett par böcker och fortsätter sitt skrivande. Lila är egenföretagare och egentligen är de rätt framgångsrika båda två. Klart är dock att människorna i deras gamla kvarter aldrig slutar att påverka dem.
Jag är glad att jag fick tummen ur att läsa Det förlorade barnet och att jag nu läst hela kvartetten. Fortfarande tycker jag mest om del två och tre, men att få helheten är ändå värdefullt trots att jag tyckte att den fjärde och avslutande delen var rätt seg. Det var dock intressant att få träda in i den värld som Elena Ferrante skapat även om karaktärerna var rätt jobbiga att hänga med.
Om boken
Det förlorade barnet av Elena Ferrante, Norstedts förlag, (2017), 480 sidor