enligt O
Jag insåg att det var länge sedan jag hälsade på i Longhampton och läste därför Efter regn av Lucy Dillon, som är den tionde boken i serien. Den här gången får vi följa terapeuten Tara Hunter som hjälper stadens invånare att återhämta sig efter en stor översvämning. Boken gavs ut 2022 och tankarna går osökt till coronapandemin där många drabbades av förluster. Här handlar det mest om byggnader och ett och annat husdjur, men klart är att Longhampton drabbats av en tragedi.
Tara arbetar på Longhamtons hälsocenter och dit rekryteras David Dalloway. Han är rådgivare med annorlunda metoder och låter till exempel patienterna ta med sina husdjur. Dessutom verkar han kunna läsa människors tankar. Tara får i uppdrag att ta hand om den nya medarbetaren lite extra och de paras till exempel ihop i den stegtävling som anordnas för att få personalgruppen att röra på sig. Beskrivningarna av de anställda är faktiskt rätt roliga och en av behållningarna med boken.
Som alltid spelar djur i allmänhet och hundar i synnerhet stor roll i Dillons böcker. Tara själv bor i sin mammas gamla hus tillsammans med en katt, men hon saknar sin gamla hund. Det är inte bara hunden hon saknar, utan även sin döda mamma och brorsan som hon önskade fanns i Longhampton och hjälpte henne med huset. Hon tänker mycket på sin mamma, sin barndom och på pappan som träffade en annan och lämnade dem. En del av henne vill behålla huset, medan en annan inser att det är för kostsamt och för jobbigt.
Efter regn är en trevlig bok och Dillons lägstanivå är hög. Däremot tycker jag att den känns lite för tillrättalagd. Det brukar finnas mer svärta i Dillons böcker som balanserar upp det fluffiga, men även om hon här öser på med elände är det som att allt löser sig lite för enkelt. Jag gillar dock fokuset på relationer mellan föräldrar och deras barn och den mellan syskon. Det är trevligt med kärlekshistorier också självklart, men relationer är ju så mycket mer.
