Det här är min mamma

Det här är min mamma är en film av Julien Carpentier som maken bokade biljetter till för att den är fransk och för att gick att se på Hagabion i Göteborg. Mer än så visste vi inte om den och det räckte fint. Nu kunde vi sitta ner och ta in det som hände på duken, vilket på samma gång var väldigt lite och otroligt mycket. Vi får träffa Pierre som är strax över 30 och äger en blomsteraffär. Efter att ha tillbringat natten med Lisa, som han envist hävdar är en vän, åker han med kollegan Ibou för att köpa blommor till butiken. De har knappt hunnit öppna innan Pierres mormor ringer och berättar att hans mamma är hos henne. När Pierre släpper allt och beger sig dit förstår vi snabbt att det här inte är ett ”vanligt” besök av en ”vanlig” mamma.

Mamma Judith är en minst sagt energifylld kvinna som river runt i sin mammas kök i syfte att laga couscous. Att allt inte står rätt till blir snart tydligt och det handlar inte bara om Judiths agerande, utan också och Pierres. Judith är biopolär och inskriven på en psykiatrisk klinik. Hon och Pierre har inte setts på två år. Nu vill Pierre köra sin mamma tillbaka dit, men hon vägrar. Istället lovar han ta med Judith till hennes pappas grav, men planen är fortfarande att köra henne tillbaka till kliniken. Vi får följa mor och son på en resa som inte blir som någon av dem tänkt sig.

Att säga att Julien Carpentiers film är stillsam är en underdrift. Det händer inte mycket, men ändå lyckas skådespelarna berätta massor. Om Judith är manisk och intensiv, är Pierre lugn och lågaffektiv. Att det är roller de vant sig vid blir tydligt och skapar en slags skev dynamik. Jag imponeras av William Lebghil som spelar Pierre och hur han med otroligt små medel förmedlar så mycket. Även Agnès Jaoui som spelar Judith gör en otrolig insats som den minst sagt intensiva och oberäkneliga Judith. Vissa scener och vissa repliker är extra fina.

Jag tyckte otroligt mycket om Det här är min mamma, men förstår på recensionerna den fått att åsikterna går isär. Att det skulle vara en händelselös film håller jag verkligen inte med om. Med få ord och ett riktigt snyggt manus lyckas väldigt mycket förmedlas. En mors kärlek och oförmåga, båda lika stora. En sons kärlek och rädsla, också de lika stora. En komplicerad relation som inte är hopplös, även om det varit så långa perioder. Det här är en film som kommer att stanna hos mig länge. Se den om ni får chansen, men bara om ni gillar riktigt långsamma filmer där det som sker i det inre är väldigt mycket viktigare än det som sker på ytan.