Jag har aldrig varit någon skräckfantast, men Mats Strandberg är en favoritförfattare och har varit så sedan han skrev feelgood eller ”vanliga” romaner utan varken skräck- eller fantasyelement. Det var därför självklart att läsa Musan och i den finns inget splatter som i Färjan eller Konferensen, utan mer smygande skräck som i Hemmet. Vi får träffa den ganska misslyckade författaren Hedda Strömberg som är ensamstående mamma och dessutom har tappat sin förmåga att skriva. Tidigare har hon skrivit böcker för unga och en deckare som ska bli en trilogi. Problemet är att det verkar omöjligt att få ihop bok nummer två i serien. När hon blir inbjuden att fira midsommar hos sin gamla skrivarkompis David Ridings bestämmer hon sig för att åka dit. Visserligen är hon fortfarande förbannad på David som skrivit en succébok baserad på en traumatisk händelse i Heddas liv, men hon saknar honom ändå och hoppas hitta inspirationen att skriva i hans familjs fina hus Villa Thamyris, en plats som länge fungerat som knutpunkt för kulturella människor. Davids familj består av författare, konstnärer och andra kulturpersonligheter och huset både fascinerar och skrämmer Hedda.
Inledningsvis är Musan mer av en relationsroman, men snart börjar den bli smygande läskig. Villa Thamyris är en både obehaglig och fascinerande plats och medlemmarna i Davids familj är inte alltid lätta att förstå. Det läskiga blir mer och mer påtagligt ändå fram till den exploderande finalen. Snyggt uppbyggd och välskriven, men det är relationerna som stannar kvar hos mig snarare än de mer uppenbara skräckingredienserna. Strandberg är otroligt skicklig på att skapa trovärdiga och relaterbara karaktärer och sedan placera dem i en obehaglig miljö där de får klara sig bäst de vill. Jag gillar verkligen Musan och tycker att den är en av författarens bästa böcker.

Om boken
Musan av Mats Strandberg, Norstedts förlag, (2025), 376 sidor
Foto: Albin Händig
