Vad mina barn lärt mig

Idag fyller äldste sonen 20 år (svårt att ta in det) och inför det har jag funderat massor, men det som hamnar här på bloggen är ett inlägg om kultur som mina barn lärt mig uppskatta. Främst handlar det om musik, men också om spel som Catan och Ticket to ride, samt diverse kortspel. Vi spelade länge spel varje onsdag och turades om att välja musik. Den senaste tiden har det blivit mer sällan, men traditionen lever, inte minst under semestern och kring helgdagar och födelsedagar. Idag listar jag några artister som tagit sig in på mina spellistor via mina barn.

Death Cab for Cutie är en grupp som jag visste fanns, men inte hade lyssnat på. De är däremot yngste sonens favoriter och eftersom vi åker en del bil ihop har jag fastnat för dem. Länge vad det så att svaret varje gång jag kommenterade ”det här var en bra låt, vilka har gjort den” var Death Cab for Cutie och det var bara att inse att de hörde hemma även i mina spellistor.

Hotel Ugly har än så länge bara gett ut ett album, men ett bra sådant. Storebror O upptäckte dem först, men nu lyssnar både jag och hans lillebror på dem. Riktigt skön musik med kul texter och inte sällan knäppa titlar, eller vad sägs om Is there free breakfast here?, I think I left the stove on eller min favorit Shut up my mums calling.

Post Malone lyssnade Storebror O på när beerbongs & bentleys kom ut 2018 med låtar som Rockstar och Better now. Den är bra, men jag gillar Austin från 2023 bättre. Faktiskt så mycket att flera av låtarna finns bland mina mest spelade låtar både 2023 och 2024.

City and Colour är än så länge i kategorin ”det här var en bra låt, vilka har gjort den”, men flera låtar har letat sig in i mina spellistor. Favoriterna finns på albumet Bring me your love från 2008, men även The Love still held me near från 2023 är bra.

Del Water Gap är från USA och det jag märker är att mina barn lyssnar på mycket mer amerikansk musik än jag någonsin gjort. Dessutom är det poppigare och gladare än min ”vanliga” musik. Bland mina favoritlåtar finns All we ever do is talk, från senaste albumet I Miss You Already + I Haven’t Left Yet och Better than I know myself och Ode to a conversation stuck in your throat från albumet Del Water Gap.

Lucy Rose är precis så lugnt och finstämt som jag gillar. Hon är en brittisk singer-songwriter som Lillebror O hittade före mig. Hittills har hon gett ut fem studioalbum och det senaste This ain’t the way you go out kom 2025.

Tame impala är från Australien och beskrivs som ”ett psykadeliskt rockprojekt” och ja, lite knäppt är det allt, men jag gillar det mesta förutom låtarna som fastnar i långa gitarrsekvenser. Storebror O introducerade dem genom albumet The Slow Rush som kom 2020 och där finns bland annat låtar som Borderline, men även albumet Current från 2015 är bra och lite synthigare än de andra, vilket jag gillar skarpt.

Young the giant är också en band som egentligen inte är nytt, men nytt för mig. Första låten som lades till på min spellista var Cough Syrup, men de har blivit fler. Egentligen lite för snällpoppigt för min smak, men musiken gör mig glad och funkar väldigt bra speciellt på gymmet.

Sedan finns de artister som jag självklart känt till, men som jag inte lyssnat så mycket på och återupptäcker via barnen. Första exemplet på detta var faktiskt sommaren 2009 när yngste var 2,5 år och äldste just skulle fylla fyra. Då var vi på semester och nåddes av nyheten att Michael Jackson dött. På hotellet spelades bara hans musik och barnen älskade ”Michael Gaston” som de kallade honom.

När storebror O plockat upp Eminem, The Notorious B.I.G och annan 90-talshiphop har jag också lyssnat och dessutom lärt mig att uppskatta nyare svensk hiphop som A36 och Jireel. Nu är det annan musik än hiphop som gäller och det är kul att följa hur nytt och gammalt blandas. Med lillebror O delar jag också en del musiksmak, inte minst The Beatles, men också nyare musik som FINNEAS och så har jag lärt mig lyssna på Coldplay via honom. De senaste åren har vi gått på en del konserter och det har varit kul.