Straff av Ann-Helén Laestadius

Äntligen fick jag tummen ur att läsa Straff av Ann-Helén Laestadius som efter en trög start visade sig vara en riktigt läsvärd bok. Det som tog tid var att få koll på karaktärerna, men när det var gjort flöt läsningen på och historien som berättas behöver verkligen läsas av många. Vi tas med till 50-talet då samiska barn sattes i nomadskola för att bli svenska. De förbjöds att tala sitt språk och fick lära sig att den kultur de vuxit upp med var fel och till och med farlkig. De barn som berättar om sina upplevelser är Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten och vi träffar dem även som vuxna. Jon-Ante var en försiktig pojke och som vuxen flyr han rennäringen och arbetar istället i gruvan. Han håller på med bilar och är ganska ensam. Ensam är också Marge som adopterar ett barn som hon inledningsvis har svårt att knyta an till. Else-Maj är på ytan den mest harmoniska, men hennes tid på skolan är definitivt något som påverkat hela hennes liv. Speciellt den behandling som husmor utsatte henne och de andra för. Nilsa brukar hävda att allt bara var kul på skolan och vill inte kännas vid att han var en riktig mobbare. Anne-Risten är nu Ann och svensk hemmafru. Att hon är same stoltserar hon verkligen inte med.

Det som är tydligast i Straff är den bedövande tystnaden. Att ingen pratar om sina upplevelser, varken barnen eller deras föräldrar. Nilsa sörjer sin bror, men vill absolut inte minnas sin roll i allt som hände på skolan. Anne-Risten finns inte ens kännas vid sitt samiska arv och Marge försöker lära sin dotter samiska, men tvingas erkänna att hon inte kan skriva på sitt modersmål. Jon-Ante som skadades av husmor hr synliga sår, men de som inte syns är kanske de värsta. När det visar sig att husmor Rita Olsson bor i stan kommer känslorna upp till ytan, speciellt för Else-Maj som arbetar inom hemtjänsten och tvingas besöka henne. Husmor får symbolisera all ondska och allt förtryck, men som tur är finns det mänskliga anställda också på nomadskolan, som Lisbet i köket och biträdet Anna. Speciellt den senare spelar en viktig roll i berättelsen, både när hon är närvarande och när hon inte är det.

I höst börjar GY-25 gälla och i de nya kursplanerna i historia lyfts vikten av att undervisa också om vår urprungsbefolknings historia. Jag önskar mig fler böcker för unga vuxna av Ann-Helén Laestadius, gärna om nomadskolan, rasbiologi och annat hemskt vi utsatt samerna för. Berättelsen i Straff är stark, men boken är lite för omfattande för att jag ska kunna använda den i undervisningen, i alla fall i historiekursen. Utdrag kommer jag dock definitivt att använda. Nu ska jag snart ge mig på Skam, den avslutande delen i Sápmitrilogin som inleddes med Stöld.

Om boken

Straff av Ann-Helén Laestadius, Romanus & Selling, (2023), 350 sidor

Foto: Carl-Johan Utsi