enligt O
Astrid är runt 50 och känner att livet är slut. Hennes man har lämnat henne och hon har varit sjukskriven från jobbet ett tag. Så träffas hon av blixten och något verkar förändras i hennes. Det är dags att slänga offerkoftan och istället dra på sig den nyinköpta leopardkappan. Nu ska hon leva livet som hon vill och säga till när det behövs. Ta ingen skit blir hennes mantra. Fylld av ny kraft tar sig Astrid tillbaka till livet och till jobbet. Hon dyker upp på möten som hon inte kallats till och vägrar bli marginaliserad. Dessutom börjar hon gräva i den före detta makens flykt och inser att han ljugit för henne om en hel del. Hon får veta en del genom de nu vuxna barnen, men annat behöver hon själv ta reda på.
Sanning, lögn och konsekvens av Maria Adolfsson är en rätt underhållande berättelse om att börja om och att faktiskt våga leva vidare trots att livet känns rätt kasst. Problemet är bara att jag har svårt att sympatisera med Astrid. Ja, visst är det lite kul och excentriskt att en förut extremt perfekt kvinna dyker upp på jobbet i en leopardkappa och visst är det sant att kvinnor ofta döms efter utseende och att deras karriär drabbas hårdare om de säger ifrån på ett ”okvinnligt” sätt. Lägg därtill att äldre kvinnor inte sällan uppfattas som problematiska när de vägrar sitta tysta och acceptera alla orimligheter som finns i vårt samhälle, så är det lätt att förstå Astrids ilska. Det jag stör mig på är att ytan fortfarande är viktig, även för den förvandlade Astrid.
Nu är Sanning, lögn och konsekvens långt ifrån en dålig bok. Den är underhållande och på många sätt annorlunda. Dessutom är den nominerad till Årets Bok 2025 och gick vidare efter den första röstomgången, vilket visar att många läsare tycker om den. För mig var det en helt okej läsupplevelse, men det är snarare en bok som är kul för stunden än en bok som stannar kvar. Gott så.
Om boken
Sanning, lögn och konsekvens av Maria Adolfsson, Wahlström & Widstrand, (2025), 316 sidor