Oss pojkar emellan

Idag går Prideparaden genom Göteborg och det känns därför passande med ett inlägg om filmen Oss pojkar emellan från 2020. Filmen baseras på en pjäs av Mart Crowley från 1968 som på originalspråk heter The Boys in the Band. Pjäsen spelades Off-Broadway och blev också film 1970 regisserad av William Friedkin med originalensemblen i rollerna. En ensemble som bestod av öppet homosexuella skådespelare, något som verkligen stack ut då. Så är fallet även med skådespelarna i filmen från 2020 och det är idel kända namn.

Jim Parsons, mest känd som Sheldon i The Big Bang Theory, spelar Michael som bjuder in några vänner till fest för att fira Harold. Mitt under förberedelserna ringer Alan, en gammal vän från college som är i New York och vill komma förbi. Michael får panik då han inte berättar för Alan att han är homosexuell och är livrädd för hur han ska reagera om han kommer till en födelsedagsfest där alla inbjudna är homosexuella män. När Alan bryter ihop och gråter i telefonen säger Michael att han är välkommen på en snabb drink, men Michael säger nej. Nästa gäst är Donald (spelad av min favorit Matt Bomer) som verkar vara en ganska trasig själ. Lite märkligt blir det när gifta paret Larry och Hank dyker upp och det blir tydligt att Larry känner Donald väl. Rolig kuriosa är att Andrew Rannells och Tuc Watkins, som spelar paret också blev ett par under inspelningen och fortfarande håller ihop.

Så dyker de andra upp. Födelsedagsbarnet Harold, hans present Cowboy, Emory och Bernard. Något oväntat kommer även Alan och hans reaktion är intressant. Eftersom Hank är den som bär vigselring och som Alan tolkar är heterosexuell blir han den som Alan ser som sin allierade. Snart inser Michael att han inte kan dölja sitt rätta jag och kvällen utvecklas till en känslosam röra där hemligheter och sanningar avslöjas.

Det märks att Oss pojkar emellan är en pjäs, men jag tycker att den funkar bra även som film även om känslan snarare blir ”filmad teater” som ibland blir lite väl teatralisk. Främst är det Jim Parsons som spelar över en aning, men som helhet är både han och resten av ensemblen bra. Dialogen är rapp och jag tycker om att vi bjuds på en skildring av en grupp, snarare än av individer och jag blir faktiskt nyfiken på dem alla. Trots många karaktärer får vi också ganska mycket information och det blir tydligt att mycket har hänt, men också att vissa saker inte förändrats. Tiden i filmen är obestämd, men ligger helt klart närmare pjäsens tid än vår nutid. Det märks till exempel på sättet fasta telefoner används och jag gillar verkligen effekten det får.

Meningen var att pjäsen Oss pojkar emellan skulle satts upp i Stockholm med bland andra Oscar Zia och Edvin Törnblom i rollerna. Tyvärr blev den inställd och istället får jag rekommendera filmen som finns på Netflix.