enligt O
Eftersom serieskaparna varit tydliga med att den tredje säsongen av Somebody Somewhere också blir den sista, har jag sparat lite på den. Jag tog också flera pauser innan jag slutligen såg det sjunde och sista avsnittet, allt för att få hänga med Sam, Joel och de andra i Manhattan, Kansas. Denna lilla hbtq-vänliga håla där alla verkar få vara den de är, eller nästan i alla fall. Nygifta Fred Rococo får inte äta det han vill för sin fru, som dessutom är sur på Sam för att hon lurar in sin vän i frosseriets fördärv. Joel har just blivit sambo med Brad och inser att det inte alltid är enkelt att dela ett hem med någon, inte ens någon man älskar. Sam är mer ensam än någonsin även om hon och systern Tricia verkar vara mer nära än någon gång tidigare. De har också lyckats hyra ut gården till en minst sagt butter islänning, spelad av Ólafur Darri Ólafsson, som är säsongens viktigaste nykomling.
Det är svårt att förklara vad det är som gör Somebody Somewhere så fantastisk, men klart är att mycket handlar om karaktärerna och deras samspel. Sam är en huvudperson som inte alltid är lätt att älska, men som alltid är ärlig. Bäst mår hon när hon är tillsammans med bästa vännen Joel och hans skratt smittar verkligen både henne och mig. De är två udda figurer och det är fint att de får utvecklas utan att serien ens andas lyteskomik. Att bara få hänga med dem under några timmar är härligt, även om jag är ganska säker på att jag inte hade fixat Manhattan i verkligheten. Det finns dock en värme i serien som få andra serieskapare lyckats förmedla och jag både skrattar och gråter mig igenom de sju avsnittet. Och sedan är det slut. Sorgligt självklart, men också bra och modigt. Slutet är värdigt och även om inte alla trådar knyts ihop känns det okej att lämna Kansas i alla fall för ett tag, för det här är en serie jag garanterat kommer att se om.
