Idag är det samernas nationaldag och på Kulturkollo konfererar vi Stinas jojk av Mats Jonsson. Det är kanske främst ett inlägg för dig som läst boken, men är ändå hyfsat spoilerfritt om du inte är allt för känslig. Just det här inlägget är dock snarare en recension av boken om Kristina Katarina Larsdotter som föddes 1819, två år efter sin syster Sara Katarina. De växte upp i Malå och snart började Stina väcka uppmärksamhet. Hon var nämligen ovanligt lång för sin ålder och med jämna mellanrum högg hennes far in ett märke i ett träd för att följa hur hon växte. Ingen vet egentligen varför Stina blev så lång. En teori människor runt henne har är att hennes mor Carin blev skrämd när Stina låg i magen och det skulle kunna ha påverkat. Hade hon varit man skulle hon blivit lång och reslig, nu var hon istället något så ovanligt som en flicka som inte slutade växa. Ryktet om jättinnan bland lapparna i Västerbotten sprider sig ända till huvudstaden och en man dyker upp för att träffa henne. Hon får åka med till Stockholm och hennes föräldrar tycker att hon ”gör sig till åtlöje”, men som Stina konstaterar är hennes situation sådan även hemma och då kan hon lika gärna tjäna pengar genom att visa upp sig. Storasyster Sara får också följa med och visa hur stor skillnad det är mellan en ”vanlig” lappflicka och en jättinna. De blir så kända att de till och med bjuds in på middag hos kungen. Dessutom blir Stina undersökt av professor Anders Retzius som var rasbiolog och forskade om kraniologi. På KI finns fortfarande en samling mänskliga kranier som Retzius och hans son var med och byggde upp.
De rasbiologiska tankarna om hur fjällsamerna är mer intelligenta än skogssamerna och ”en prydnad för vår nation” sprids i den berättelse som utspelar sig 1900 och följer docent Wiklund från Uppsala som bland annat uttalar sig om att skogslappen är förfallen och ”en onaturlig hybridform som hotar utvecklingen”. Det är inte bara han som säger så, förtydligar han, utan vetenskapen. Docenten träffar Sara, Stinas syster som nu blivit gammal och Sara berättar för honom om hur hon och Stina blev lurade i Stockholm och inte fick de pengar de blivit lovade. Därefter gav de sig ut i världen och nu har Stina stenkoll på pengarna. Målet är att kunna skapa ett bättre liv för sina föräldrar och det lyckas hon på många sätt med. Det var ett hårt liv på många sätt, men systrarna fick också uppleva en hel del. I boken berättar Mats Jonsson om deras liv i ord och bild och jag tycker att det är en ovanligt lyckad grafisk roman. Jonssons svartvita bilder är tydliga och lätta att läsa. Dessutom gillar jag hur han använder olika sätt att skriva pratbubblor beroende på vilket språk som talas.
Även om Stina är bokens huvudperson är det Sara som fungerar som berättare och därför blir hennes röst viktig. När vi träffar Sara första gången ligger hon i sin säng och drömmer sig tillbaka till barndomens kåta. Hon känner doften från myren och önskar att hon kan bosätta sig i sin dröm. Dessutom funderar hon kring språk och identitet, bland annat på detta sätt:
Jag drömmer alltid på det första språket, aldrig på något av de nya. För länge sedan hoppade jag mellan språken som fisken mellan stenarna i forsen, men nu är det som att allt det där är slut. Jag ligger på klippan vid älven, urtagen och rensad och tyst.
Stinas jojk är en riktigt fin berättelse som både är viktig, angelägen och lite obehagligt aktuell. Den berättar inte bara om en enskild flicka, utan också om ett Europa där människor som var annorlunda inte sällan fungerade som utställningsobjekt och där så kallad vetenskap inriktades på att definiera olika raser av människor, där vissa ansågs mer värda än andra. Stina var dubbelt utsatt som same och annorlunda. I dagens politiska klimat är det viktigt att påminnas om vikten av att låta alla vara som de är och att respektera varandra trots olikheter. Boken vänder sig till åldersgruppen 9-12 år, men jag skulle säga att den är en allåldersbok som kanske passar ännu bättre för unga vuxna och vuxna.
Om boken
Stinas jojk av Mats Jonsson, Alfabeta Bokförlag, (2024)
Foto: Frida Sjögren