Jag har dragit mig för att se säsong 4 av den fantastiska, norska serien Pørni. Inte för att jag var rädd för att den inte skulle vara bra, utan för att jag vet att de korta små avsnitten går allt för snabbt att sluka. När vi träffar Pørni och hennes familj har det gått två år sedan den där överraskningsfesten som avslutade säsong 3. Hon och Kenneth är fortfarande ett par, Hanna har börjat på läkarutbildningen och Sigrid satsar på fotbollen och har dessutom fått en pojkvän. Hanna är minst sagt sur och inte minst väldigt förvånad över att hennes hopplösa lillasyster fått ett fast förhållande innan sin fantastiska storasyster. Första avsnittet inleds på ett flygplan från Trondheim till Oslo där Pørni hamnar bredvid sin gamla kärlek Bjørnar. Han är på väg att flytta tillbaka till Oslo och Pørni uppmanar honom att söka jobbet som hennes chef Yngvars efterträdare. Det gör han och får jobbet. Tyvärr dröjer det inte länge innan Pørni ångrar sig bittert över att hon uppmärksammat honom på tjänsten. Det funkar minst sagt sådär.
Att se Pørni är som att hänga med en riktigt märklig och lika trevlig grupp vänner, eller kanske snarare släktingar då de är sådana som du kanske inte alltid skulle välja att ha nära, men tycker om ändå. I den här säsongen får Pørnis kollega Majid ta lite mer plats och det dyker upp en mystisk engelsman i gästrummet bredvid Hanna. Pørni börjar ifrågasätta sin yrkesroll och hennes pappa börjar ifrågasätta sitt förhållande till Stephen. Som alltid sparar Henriette Steenstrup inte på känslorna utan kör på med allt samtidigt. Hon är dessutom sjukt bra på härliga säsongsavslutningar och här får vi en dubbel. Jag lovar dig både skratt och tårar. Inför den här säsongen såg jag om de tre första säsongerna och det är jag glad över. Serien var nästan ännu bättre andra gången.
