Saker att (inte) skämmas för

Jag skriver om kultur, både sådan som anses fin och ful, men vissa saker skriver jag inte om. Vissa saker kräver en skämskudde för att kunna delas med världen.

För att balansera upp det som komma skall inleder jag inlägget med ett fantastisk citat om att skämmas, från en dikt av Lars Forsell:

I ljumsken har du en narighet
Som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon

Igår slukade jag nya avsnitt av Netflix-serien Love is Blind. Rätt pinsamt egentligen, men jag har helt fastnat för serien som leds av äkta paret Nick och Vanessa Lachey. Idén är att män och kvinnor (för ja, det är riktigt heteronormativt) ska dejta varandra utan att få se den de träffar. Därefter ska de, eller i alla fall en per par (mannen självklart eftersom det trots allt är ett traditionellt program) fria och när de förlovat sig får de ses för första gången. Just nu sänds fjärde säsongen och några par har det blivit sedan serien startade. Färre än de krossade hjärtana visserligen, men jag gillar konceptet. Att deltagarna alla är snygga och välutbildade gör att risken att välja helt fel minimeras, men tittarna (och deltagarna) har bjudits på en del rejäla överraskningar. I år fanns för första gången deltagare med som faktiskt verkade helt oseriösa, något som är rätt vanligt i andra, liknande serier. Borde jag skämmas för att jag följer Love is Blind? Kanske, men det struntar jag faktiskt i. Däremot är det ORIMLIGT att jag behöver vänta nästan en vecka innan jag får veta om de svarar ja eller nej under vigseln.

Det finns dock en gräns även för mig och jag undviker serier som Paradise Hotel, där det bara är sprit och sex som står i centrum. Dessutom har jag svårt för svenska dokusåpor överlag och är osäker på om jag kommer att se Love is Blind om (när?!) det kommer en svensk version. Så länge det är amerikanskt känns det lite som en ”vanlig” tv-serie, men i svensk kontext blir det väldigt märkligt. Och nej, jag har inte sett Gifta vid första ögonkastet heller. Borde jag?

Just nu har jag också fastnat i Masked Singer. Ännu en rätt löjlig programidé, men vansinnigt underhållande. Kändisar iklädda fantasifulla kostymer sjunger låtar och en panel försöker gissa vilka de är. Tidigare säsonger har Nassim al Fakir imponerat som Roboten och Tareq Taylor som Sagoträdet, för att nämna några. I detta nu ser jag första avsnittet av senaste säsongen, så spoilers undanbedes vänligt, men bestämt.

När det gäller böcker har jag faktiskt slutat skämmas, men så läser jag nog inte så många böcker som kräver skämskudde och kan faktiskt, helt ärligt, inte komma på några sådana böcker. Vad är motsvarigheten till Hollywoodfruar och 50 shades of Grey 2023?

Photo by Julia Taubitz on Unsplash

3 reaktioner på ”Saker att (inte) skämmas för”

  1. Virgin river i bokform. Mycket skämskudde där och jag la ner när barmorskan Mel tjatade om mödomshinna i ett helt kapitel. Boken var från 2010, då man mycket väl visste att hinnan var en myt.

Kommentarer är stängda.

Rulla till toppen
%d bloggare gillar detta: