En söndagssmakbit ur Fädernas missgärningar

Norska bloggaren Astrid Terese bjuder på sin blogg Betraktninger varje söndag in till utmaningen En smakebit på søndag. Utmaningen går ut på att med hjälp av ett citat tipsa om en bok vi läser just nu. Mitt citat den här veckan kommer från Fädernas missgärningar som är sista delen i serien om Rebecka Martinsson av Åsa Larsson. Serien som påbörjades 2009 med boken Solstorm och det är nästan tio år sedan förra boken Till offer åt Molok. Ändå kändes det helt naturligt att få träffa Rebecka igen. Nu har jag inte läst helt färdigt, men intrycket är att Larsson lagt mycket energi på att lämna sin huvudperson på en bra plats även om det innebär en rad omvägar. Fallet hon löser på sin fritid som en tjänst åt den snart pensionerade rättsläkaren Lars Pohjanen, kan kopplas till hennes egen familj och där finns en rad lösa trådar som väntat på att knytas ihop. Citatet jag valt har dock ingenting med fallet att göra, utan handlar om Börje Ström, en gammal boxare som påverkats enormt mycket av sin fars försvinnande. En far som också blir en del av Martinssons fall. Börje är en tuff man som självklart inte gråter, men han påverkas när han får veta saker om det förflutna. Pohjanen gråter inte heller, vilken riktig karl gör det, men erkänner för sig själv att några saker får hans ögon att tåras. Saker som också brukar få mig att storlipa:

Pohjanen rullade iväg till bänken där den dödes kläder låg i en hög. Han lyfte upp skjortan.
– Känner du igen den här? frågade han.
Några förhäxade sekunder stirrade Börje Ström på den blåvitrutiga skjortan.
– Det är farsans, sa han med en röst som inte ville bära.
Sedan ryckte det till i ansiktet på honom.
Pohjanen drabbades av en känsla av förlamning. Tänkte Börje Ström gråta? Pohjanen var själv ingen gråtare. Bortsett från när han såg program på TV om gamla idrottsprestationer, eller amerikaner som kom till Sverige och sökte sina rötter. Han sträckte ut handen mot Börje Ström, men den kom bara halvvägs innan den vände och kröp ner i Pohjanens ficka. Sätt händerna i fickan. Knyt dem. Fortsätt hålla dem knutna.
Pohjanen såg hur Börje Ström höll emot. Som en boxare mot repen. Ströms nävar gjorde en liten rörelse uppåt. Vanan i dem att skydda huvudet och kroppen, hjärtat också för den delen. Men vad hjälper garden mot den sortens smärta. Sorgen slår tungt inifrån.

 

Många är de män och kvinnor i Larssons värld som inte vågar eller förmår uttrycka sina känslor, men i Fädernas missgärningar låter hon dem fundera över sina känslor och i många fall faktiskt bestämma sig för att visa dem. Det sitter hårt inne, men ger en fin dimension till boken.

Nu ska jag börja se nya säsongen av Allt för Sverige och räknar kallt med att amerikanernas sökande efter sina rötter kommer att få mig att gråta en skvätt.