Dag: 2 januari 2022

Tio bra tv-serier 2021

Nu börjar listornas tid och de närmaste dagarna blir det listor och diagram en masse. Dagens topplista handlar om tv-serier och det är serier jag sett i år, inte nödvändigtvis serier från i år. Utan inbördes ordning dessutom.

Allt vi döljer var utan tvekan den bästa serien jag såg i år. En miniserie om människor i ett hus. Väldigt brittisk. Otroligt bra.

The Newsreader är en australisk serie om en nyhetsredaktion som utspelar sig 1986. Helt fantastiskt bra och jag längtar redan efter säsong 2.

Den norska serien Pørni har allt. Humor, värme, sorg, svärta och en familjeskildring som är helt fantastisk. Se den om du inte redan gjort det.

The White Lotus var riktigt knäpp och väldigt bra. En serie som vann på att vara kort och frågan är om den håller en säsong till. Oavsett var den här första säsongen riktigt bra.

Alla utom vi är en charmig serie med Alba August och Björn Gustavsson i huvudrollerna som det barnlängtande paret som gör allt för att bli gravida.

I Udda veckor försöker Christine Meltzer och Linus Wahlgren genomföra en snygg skilsmässa. Det går sådär. En riktigt underhållande och fin serie.

It’s a sin är en serie med extra allt. Det är 80-tal, vi befinner oss i London och Aids finns som ett hot mot dem som är seriens huvudpersoner. Fantastisk miniserie med fina skådespelarinsatser.

A suitable boy bygger på Vikram Seths fantastiska bok med samma titel. Vi tas med till Indien strax efter självständigheten och får följa Mrs. Rupa Mehras kamp för att hitta lämpliga unga män till sina döttrar.

Five bedrooms är en riktigt charmig och underhållande berättelse om fem singlar som köper ett hus ihop i Melbourne. Rekommenderas varmt.

After life får snart en tredje och sista säsong och jag har sett de två första under året som gått. Nattsvart och samtidigt mänsklig och faktiskt hoppfull. Ricky Gervais gör ett fantastiskt porträtt av änklingen Tony som inte riktigt vet hur han ska leva utan sitt livs kärlek.

Vill ni ha fler tips? Missa inte Kulturnyheternas special om tv-serier.

O listar 2021

Ännu ett år har gått och det är dags att plocka fram Kulturkollos gamla megalista. Jag har valt ut ett gäng punkter från originallistan och lagt till några egna. Även de forna kulturkollarna Anna, Helena och Ulrica har utvärderat. Häng gärna på du också och välj de punkter du vill.

Årets mest oväntade: Att det blev en Bokmässa trots allt och att det var så otroligt läskigt att befinna sig i en nästan tom mässhall. 

Årets klassiker: Det måste bli Körkarlen som jag läste med mina tvåor. Kämpigt på många sätt, men också väldigt kul. Första gången för dem, men inte för mig.

Årets knock out: Måste bli Stina Wollter, som förvisso alltid är en knock out, men det jag tänker på främst är hennes fantastiska utställning på Mölnlycke Kulturhus. Jag blev så imponerad och så berörd. Seminariet på Bokmässan med Suzanne Osten var också fint. 

Årets nostalgitripp: Utan tvekan The Newsreader, en fantastisk tv-serie om en nyhetsredaktion på 80-talet. 

Årets kvinnokamp: Är såklart serien om Ellen som än så länge fått fyra delar, två författare av Helena Dahlgren och två av Moa Eriksson Sandberg. Snart kommer fler böcker om Ellen och de andra som kämpar för sina rättigheter.

Årets gråtfest: Jag grät så mycket till senaste säsongen av Så mycket bättre att det nästan var löjligt. 

Årets historiska: Maggie O’Farrells fantastiska Hamnet om William Shakespeare, eller kanske ännu mer hans familj, är otroligt bra. 

Årets obehagligaste: Insekt av Claire Castillon var fruktansvärt obehaglig. Nästan så obehaglig att jag önskar att jag inte läst den.

Årets tyngsta: En bok som berörde och kom lite väl nära är Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner. En bok som alla borde läsa.

Årets dystopi: En av årets bästa böcker läste jag i januari och det är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, en dystopisk berättelse om en framtid där människan tagit död på i princip alla djur. 

Årets mest pedagogiska: I boken Brev till mannen förklarar Bianca Kronlöf varför jämställdhet faktiskt är något som rör alla män och alla kvinnor. Det går inte att, som Soran Ismaels komikerkompisar, vifta bort en taskig syn på andra människor utan att själv bli en del av problemet.

Årets grafiska: Svårt i år att välja en och tyvärr har jag inte läst Vi var samer av Mats Jonsson, som annars mycket väl hade kunnat stå som vinnare. Väljer istället en bok jag har läst och då blir det Återvändsgränder av Gabi Beltrán om författarens uppväxt i Palma de Mallorca.

Årets nya bekantskap: Att jag läste serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård, är jag mycket glad över. Vilken fin lite tös det är och så många olika Kerstin av båda kön som verkligen behöver de här böckerna. 

Årets utmaning: Har varit att läsa något annat än lättsmält litteratur som feelgood och deckare. Jag har hela året befunnit mig på gränsen till utmattning, men efter en höst då jag jobbat ganska mycket mindre än vanligt känner jag mig lite på gång igen. 

Årets ögonöppnare: Stöld är Ann-Helén Laestadius först bok som primärt vänder sig till vuxna och den lärde mig massor om de konflikter som finns och hur utsatta samerna och deras renar är. Jag visste till exempel inte hur höga självmordstalen är och hade inte heller riktigt fattat hur långt borta polisen är när de behövs.

Årets viktigaste: I sin självbiografiska bok Vem har sagt något om kärlek? skriver Elaf Ali om hedersförtryck på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det är nyanserat, men ändå troligt tydligt.

Årets återseende: Äntligen kom en ny bok om Sebastian Bergman och de andra karaktärerna skapade av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld. Som man sår var helt klart en av årets bästa spänningsromaner, men viktigast av allt var att få följa karaktärerna lite till. 

Årets huvudperson: Jag absolut älskar Sigge i Min storslagna död av Jenny Jägerfeld. Snart kommer tredje boken om honom och jag längtar.

Årets bifigur: Svårt att välja, men jag tyckte mycket om sjuksköterskan Tony i Johan Ehns Inte död än.

Årets filmupplevelse: Jag har sett väldigt lite film i år, men vill ändå lyfta fram The Father med en strålande Anthony Hopkins i huvudrollen. Riktigt bra och sjukt obehaglig.

Årets kulturella höjdpunkt: Alltså, det har inte blivit så mycket kultur i år, men det var stort att se en före detta elev i uppsättningen Sex roller söker en författare på Backa Teater.

Årets kan-inte-släppa-den: I ett försök att förstå mig själv och andra i min närhet har jag läst några böcker om utmattning och autism. Den jag funderat mest på i efterhand är Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund. Mycket läsvärd.

Årets allkonstnär: Alba August är fantastisk. I år har hon både imponerat som skådespelare i Alla utom vi och som sångerska. Jag har fullkomligt lyssnat sönder hennes debutalbum I still hide.

Årets blogg: Jag startade ännu en blogg där även Anna skriver. På Boktips för unga är det, vilket hörs på namnet, böcker för barn och unga som står i centrum. Drygt 200 boktips finns där just nu.

Årets skämskudde: Serien The White Lotus är som en enda gigantisk skämskudde, men det är också en av förra årets bästa tv-serier.

Årets splatterorgie: Jag gillar ju inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg och hans senaste bok Konferensen är verkligen en orgie i splatter, men också en vass skildring av företagsvärlden.

Årets debut: Moa Backe Åstot debuterade med fina Himlabrand om Ante som är same, men också homosexuell. En kombination som inte är helt lätt.

Årets förlag: Utan tvekan är det Bokförlaget Gyllendufva som inte finns på riktigt utan i boken skriven av Lilly Emme och Sarah H. Ohlsson. 

Årets serie: Jag har hunnit till bok 15 i Peter James serie om Roy Grace och det finns flera olästa kvar. Med tanke på hur hög och jämn klass denna bokserie håller vill jag lyfta fram den lite extra. 

Årets scen: Det blir inte en scen, utan flera. Finast i Ricky Gervais fantastiska tv-serie After life är utan tvekan de scener då huvudpersonen Tony pratar med den äldre änkan Anne på en bänk på kyrkogården. Hon spelas av Penelope Wilton, som gör en helt underbar roll. 

Årets TV-serie: Brittiska Allt vi döljer var väldigt, väldigt bra. 

Årets citat: ”We really did have everything, didn’t we?” är ett konstaterande av Dr Mindy, Leonardo DiCaprios rollfigur i unergångsfilmen Don’t look up. En film som allt för tydligt visar hur vi människor förnekar katastrofer så länge det bara är möjligt och sedan en bra stund därefter.

Årets “men-för-i-helvete”: Förutom covidhelvetet, de boomerangaktiga restriktionerna och den helt sanslösa skoldebatten är Sveriges hantering av flyktingar i allmänhet och ensamkommande från Afghanistan i synnerhet en rejäl skam. I Prinsen av Porte de la Chapelle beskriver Annelie Drewsen hur de som redan flytt en gång tvingas fly igen.

Årets djurkaraktär: I Christina Wahldéns deckarserie från Darwin som inleds med Nämn inte de döda räddar huvudpersonen en lite wallabyunge och bär den innanför skjortan för att skydda den. Fantastiskt fint! I bok två har den vuxit upp och blir som en egen karaktär.

Årets önskar att jag skrivit själv: Em av Kim Thúy är en perfekt bok. Varje ord är genomtänkt och inget är onödigt. Så imponerande.

Årets guru: Kanske borde vara Masha Dmitrichenko i serien Nine perfect strangers, men jag väljer en verklig guru, en tv-serieguru, nämligen Linus Fremin som alltid ger mig tips som passar perfekt.

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

Scroll to Top