Inte död än

Det är julafton när Inte död än av Johan Ehn inleds. Huvudpersonen Elis firar den hos sin son Jan och han är inte nöjd. Elis alltså, men å andra sidan inte sonen heller. De är inte speciellt nära far och son och helt ärligt verkar Elis inte tycka om sina familjemedlemmar speciellt mycket. Han stör sig på sin ytliga sonhustru Åsa, som väljer bort julmaten för en skaldjursbuffé inköpt på Östermalmshallen, irriterar sig på sitt barnbarn Caroline som han tycker är enormt tråkig. Undantaget är andra barnbarnet Henrik och hans partner Miguel, men de har redan åkt till julmässan i Katolska kyrkan. Nu sitter Elis i en chesterfieldfåtölj med en whisky och irriterar sig på de stökiga barnbarnsbarnen. Det är inte det att han hatar barn, men han är alldeles för gammal för att orka med barnbarnsbarnen. Så brister det för honom. Han börjar håna sin son, blir förbannad på Caroline som försöker medla och skriker åt barnbarnsbarnen att vara tysta. Sedan blir värmen övermäktig och han klarar knappt att stå upp. Ett hugg i bröstet, ett bländande ljus och sedan mörker.

Elis dör inte, men han har fått en hjärtinfarkt och tas i ambulans till den nya delen av Karolinska sjukhuset och Ehn drar sig inte för att, genom Elis, lyfta problemen med skrytbygget. Ensam på sitt rum glider han mellan dröm och verklighet och kliver in i scener av sitt långa liv. Ibland får han klarhet i det som hänt och kan förlåta, om än inte glömma. Mest drabbas jag av berättelsen om hur Elis som bar placeras i en fosterfamilj, där han äntligen känner sig älskad och hur det tas ifrån honom. En annan scen som stannar kvar är när han går i pension efter ett långt arbetsliv och inte ens får ett tal på sin avtackning. När han smiter därifrån är det som att ingen bryr sig och när han lämnar har han aldrig funnits. Ett arbete som han offrat så mycket för, där han uppenbarligen inte uppskattats speciellt mycket. I alla fall inte som person.

Det är inte enkelt att tycka om Elis, men Johan Ehn mejslar fram en komplex karaktär som påverkats av sin barndom, men också av de krav som fanns på män att vara familjeförsörjare och göra rätt för sig. Känslorna finns där djupt inne i honom, men kommer mest ut som ilska och frustration. Sorgerna har han gömt för alla. På sjukhuset finns sjuksköterskan Tony som lyckas låsa upp honom lite. Relationen mellan dem är fin att följa och Elis blir mer av en sårbar människa än en skrikande galning som avskyr allt och alla. Jag tycker mycket om att få lära känna Elis och hur Johan Ehn låter oss följa med genom den äldre mannens liv. Det är inte bara så att Elis, i sann Scrooges-anda ångrar sina handlingar, utan det är snarare så att han får någon slags frid. Livet blev kanske inte som han tänkt sig, men allt var inte heller svart.

Inte död än är en välskriven och charmig bok med en huvudperson som är svår att älska, men lätt att ta till sig. Elis historia säger mycket både om honom och hans generation som trängdes in i trånga köns- och klassroller där ett steg i fel riktning inte accepterades. Utan att moralisera ger Ehn en bild av ett samhälle som är på väg bort, men som ändå fastnar i ytan mer än något annat. Inte död än är dessutom höstens snyggaste bok, vilket är ännu ett skäl att ge bort den i julklapp.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: