Dag: 9 november 2021

Sex roller söker en författare

På tisdagar är jag egentligen ledig, men när två av våra klasser skulle till Backa Teater och det fanns biljett även till mig rullade jag in till stan. Extra kul var det att få se Sex roller söker en författare med en före detta elev på scenen. Pjäsen i fråga är skriven av nobelpristagaren Luigi Pirandello och hade urpremiär 1921. Nu exakt 100 år senare känns den definitivt aktuell.

På en teater repeterar några skådespelare Hamlet. Regissören är bekymrad då de tidigare repetitionerna gått sådär och hennes regiassistent försöker lugna henne. Det är också han, briljant gestaltad av David Bengtsson, som får hålla ordning på alla tider och spela de roller som saknar skådespelare. När den tänkta Ofelia inte dyker upp blir det ännu svårare att repetera. Hjälten, som Rasmus Lindgren spelar, måste ju vara Hamlet, men nu säger regissören att han även är antagonist. Ofelias antagonist. Försöken att förändra och modernisera faller platt. Ja, det mesta går faktiskt fel.

Så öppnas dörren som varit trasig och in träder inte regiassistenten som Hamlets pappas vålnad, vilket är meningen, utan ett medelålders par med fyra barn. Det yngsta sovande i en vagn. Det äldsta en redan vuxen man (Andreas Ferrada-Noli) som är besviken på sina föräldrar som inte funnits där för honom under uppväxten. Regissören och skådespelarna vill självklart  veta vad de gör där. De presenterar sig som roller och de bär på ett drama. Nu vill de berätta sin historia och söker en författare som kan skriva ner den.

Sex roller söker en författare är en riktigt bra pjäs och skådespelarna är genomgående bra. Sedan tidigare är Adel Darwish en favorit som vanligt är Gunilla Johansson Gyllenspetz lysande, liksom tidigare nämnda Rasmus Lindgren. Jag tror däremot inte att jag sett Anna Harling innan, men hon var riktigt bra som regissören som försöker få ordning på alla skådespelare och de sex rollerna. Jag gillade hur scenrummet utnyttjades (även om det från vissa platser måste ha varit svårt att följa handlingen) och hur humor blandades med allvar. Pjäsen kallas ett “metadrama” och visst är det så. Funderingar kring gestaltande, skådespeleri och verklighet är intressanta och inte sällan fyndiga. Vems historia berättas egentligen när någons liv blir pjäs, film eller tv-serie? Den äldre dottern, spelad av Emelie Strömberg, vill inte gärna få sin berättelse tolkad av någon annan. Hon vill berätta den som det var, inte så som skådespelare eller regissör tolkat det hela. Mötet mellan skådespelarna och rollerna är inte direkt friktionsfritt.

Vem är egentligen huvudpersonen i det drama rollerna delar med sig av? Kvinnan (Annika Nordin) som är mamma till de fyra barnen, eller mannen (Mikael Odhag) som är pappa till det äldsta barnet? När regissören bestämmer att det är dottern blir hennes styvpappa i det närmaste förnärmad. Kanske också skådespelaren som vill ha hans roll. Eller är det sonen, han som inte säger någonting och som utan ord gestaltas av vår elev Julia Toll? Han som finns med på scenen, men som ingen riktigt lägger märke till. Där väljer inte rollerna och kanske inte heller regissören, utan vi som tittar. Den “riktiga” regissören heter Oskar Thunberg och han påpekar att Sex roller söker författare landar väl i vår samtid där “makten över berättelsen betyder makt över människors liv”.

Har du möjlighet att ta dig till Backa Teater och se Luigi Pirandellos klassiska pjäs, som tidigare satts upp av bland andra Ingemar Bergman, tycker jag att du ska göra det. Trots extremt obekväma stolar var det nämligen en riktigt fin teaterupplevelse och det tyckte även våra elever. De levde sig in i föreställningen och fick gott betyg av skådespelarna efteråt.

 

Foto: Ola Kjelbye

Bära och brista

Jag tyckte mycket om Sara Lövestams första bok om Monica där vi fick följa hennes kamp för att bli mamma, parallellt med berättelser om mammor i hennes släkt. Nu när jag har läst Andra Monicaboken Bära och brista måste jag säga att jag faktiskt tycker ännu mer om den. Några trådar knyts ihop, andra nya skapas, vissa trauman bearbetas, medan andra finns kvar. Det är en ärligare, men på vissa sätt också trasigare, Monica vi får möta.

Att acceptera ett liv utan barn är svårt och för Monica blir det så definitivt. Alla andra verkar få små gulliga bebisar och hon klarar inte riktigt av att hålla masken längre. Efter ett smärre sammanbrott på jobbet rekommenderas hon att söka hjälp och lyckas övertyga chefen om att en skrivarkurs utanför Arjeplog är lika bra som tider hos en psykolog. Vi får följa med henne på en minst sagt ovanlig skrivarkurs där målet är att skriva ner det hon fått reda på genom sin släktforskning. Vi får bland annat veta mer om Lisa och barnen hon tvingades lämna bort, men också läsa berättelsen om hennes far Sten och hans livs kärlek.

Bära och brista är en riktigt bra bok och jag tycker faktiskt att greppet att låta oss få lära känna Monica parallellt med att vi får läsa om hennes släktingar funkar ännu bättre den här gången. Det kommer en tredje del och den ser jag verkligen fram emot. Sara Lövestam är skicklig på att skriva fram trovärdiga och komplexa karaktärer och även om jag fortfarande inte tycker speciellt mycket om Monica, är hon en intressant bekantskap. Det är uppfriskande med människor som har både bra och dåliga sidor.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: