Dag: 26 september 2021

Tankar efter Bokmässan 2021

På väg in till Bokmässan idag sprang jag på författaren Christoffer Carlsson som är just en författare jag brukar springa på i olika sammanhang och “känt” i tio år. Vi pratade Palmemord, läsning och den något annorlunda Bokmässan. En fråga som fick mig att fundera vidare var vad jag som lärare tar med mig från fyra dagar med fokus på läsning och böcker. Det korta svaret är hopp och gemenskap.

Ibland känns det lite svart. Statistiken visar att färre unga läser och faktiskt också att färre lärare gör det. Det gäller till och med svensklärare, hur märkligt det än jag verka. Med kursplaner i svenska där det inte ens uttryckligen står att eleverna ska läsa böcker, utan endast texter, går det i teorin att gå igenom skolan utan att läsa en enda bok. Elever som påstår att så är fallet är ganska många och oavsett om de talar sanning eller inte är känslan av att läsning är något som går att välja bort ganska sorglig.

På torsdagen gick jag på flera seminarier som handlade om läsning och läsfrämjande. Det jag tog med mig från dem var konkreta tips, som att sätta upp boktips på skoltoaletter, men också synen på läsning som något vi gör gemensamt. Jag tror på läsning som en social aktivitet och jag tror på vikten av läsande förebilder. Boktips borde överskölja våra elever och de ska inte bara komma från svensklärarna. Kanske ska de komma från alla andra än just svensklärarna. Rektorer borde tipsa om böcker, liksom skolsköterskor och kuratorer, bygglärare och mattelärare, historielärare och programmeringslärare, vaktmästare, ja alla som möter ungdomar. Vi svensklärare borde få ägna oss mer åt skönlitteratur och mindre åt vetenskapligt skrivande. Får ungarna ett språk kommer resten att gå så mycket enklare. Läsa facklitteratur kan de med fördel göra i andra ämnen och med en medveten, språkutvecklande undervisning i dessa ämnen kommer elevernas språk att bli så mycket rikare.

Det jag också tar med mig från mässans första dag är vikten av skolbibliotekarier och skolbibliotek. Nu är det ju inte så att det på något sätt är ny kunskap för mig, men att på skolor ha tillgång till bibliotek med utbildade bibliotekarier borde inte vara något som går att välja bort. Tyvärr presenterades det nyinstiftade Läsrådet utan varken skolbibliotekarier eller svensklärare och även om en del av mig tycker att det är skönt att någon annan än lärare kan få ta ansvar, tycker jag att det säger en del om samhällets syn på skolbibliotekarier och svensklärare. Cilla Dalén, prisad skolbibliotekarie, röt till rejält och det behövs.

Böcker kan förändra liv och en bok som är otroligt viktig är Elaf Alis Vem har sagt något om kärlek? om hedersförtryck, men också om en pappa som faktiskt förändras. En annan är Binas historia av Maja Lunde och kanske kan litteratur bli en konkret tillgång i den rädsla och oro för destruktiv samhällsutveckling och miljöförstörelse. I dagens samhälle, där demokratin sviktar och politiker tävlar om att svartmåla det samhälle vi lever i, behövs litteraturen mer än någonsin. Det fina med Bokmässan är att det blir så tydligt att jag inte är ensam om att tycka så. Vi är många och det ger en behövlig balans mot den syn på läsning och läsundervisning som tyvärr syns i sociala medier.

Det blev en bra Bokmässa i år, trots att den var lite öde. Jag har träffat vänner, lyssnat på riktigt bra seminarier, men faktiskt inte köpt en enda bok. Tur då att Lana del Reys diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass väntade på mig här hemma. För säkerhets skull köpte jag den både på originalspråk och på svenska, översatt av Fredrik Strage. Jag hade i våras en tanke om att bjuda mina elever på veckans dikt och kanske är det dags att börja nu.

 

Framtidens klimat

Framtidens klimat är titeln på samtalet med Jens Liljestrand och Maja Lunde, modererat av Mats Almegård. De är aktuella med Även om allt tar slut och Przewalskis häst. Intresset är stort för böcker om klimat och Lunde berättar att hon möter läsare som säger sig ha börjat uppmärksamma de små sakerna i naturen, men också de förändringar som sker. Liljestrand menar att klimatkrisen är global och att människor behöver hjälp att sätta ord på det som händer med vår värld.

När Lunde fick idén till Binas historia fann hon äntligen ett tema som kändes i hjärtat och att hon skriver om relationen mellan människan och naturen har gjort att allt fallit på plats. Att Liljestrand skriver om miljön kom inte lika naturligt, men de känslor som klimatkrisen väckt, som sorg, ilska och skam behövde kanaliseras och gestaltas. Att skriva Även om allt tar slut var ett sätt att göra det.

De är båda överens om att ordet ”klimatångest” är ett dåligt ord. Ångest låter som något som kan    behandlas, men det som egentligen är den rätta känslan är snarare rädsla, menar Lunde. Författare kan göra andra saker än politiker, men samtidigt ses det som lite fånigt med klimatlitteratur. ”Ska verkligen medelklassens klimatångest få så mycket plats i litteraturen”, är något Liljestrand förväntar sig att få läsa när hans roman recenseras på fredag. I Sverige diskuterar vi gärna gängkriminalitet än miljö, men i Norge börjar debatten öka och det är intr mer än rätt, säger Lunde, som påpekar att Norge har ett stort ansvar som oljeexportör.

Liljestrand har ändå fått visst hopp och tror inte längre att människan som art kommer att gå under.  Däremot kommer 2-3 graders uppvärmning göra livet hemskt för många. Lunde skriver just nu på den fjärde och avslutande delen i sin klimatkvartett och där funderar hon just kring människans roll i klimatförändringarna och frågar sig om vi är beredda att göra något åt situationen. Styrkan i vår art är ändå att vi kanske kan påverka, men viljan måste finnas. Det som skedde med Przewalskihästarna kan ske med andra arter också. Vi kan vända utvecklingen.

Mänskligheten är en invasiv art, säger Liljestrand och jämför det med en supermördarsnigel. När nya världsdelar erövrades av européer utrotades mängder av arter, så det är ingenting nytt. Det som faktiskt är nytt är att det finns en vilja i alla fall hos vissa att faktiskt förändra världen till det bättre. Tyvärr är det ganska många som dels förnekar klimatförändringarna, men ännu fler som inte orkar bry sig utan tycker att det är tjatigt och tråkigt när miljön tas upp. Det är barn- och ungdomsgenerationen som driver kampen och de vuxna som står med skammen. Kanske är det därför många använder förnekelse som strategi.

Ett mycket intressant samtal om två böcker som lockar. Vill du ta del av det finns det på Bokmässan Play här.

Döttrar och deras fäder


Sista dagen på årets Bokmässa inleds för min del med ett samtal mellan Elaf Ali och Frida Boisen, modererat av Patrik Lundberg. Ett samtal med fäder i centrum och minnen, massor av minnen som inte sällan är smärtsamma att tala om.

Elaf Alis bok Vem har sagt något om kärlek? är en av årets bästa bok skriven för unga läsare, men Frida Boisens självbiografiska böcker har jag faktiskt inte läst. Ännu. Seminariet inleds med att Boisen läser prologen till senaste boken Du är inte längre min dotter om hur en far bokstavligen förskjuter sin dotter. En stängd dörr, ett hem som inte längre finns. Även Elaf Ali läser prologen i sin bok och den handlar om matteläxan, men också om ett telefonsamtal som förändrar allt. Att en okänd ringer är inte okej för Elafs pappa.

Som Patrik Lundberg påpekar är det verkligen inte så att många som är med om något liknande skriver böcker om det och självklart är det viktigt att berättelser som dessa når läsare. Boisen hade nästan förträngt sin pappas roll i hennes uppväxt och det var dottern som provocerades av att hon förlåtit sin pappa. Boken är en uppgörelse med en förälder. För Elaf Ali handlar det om att hon tröttnat på att så många försökt göra partipolitik av hedersförtryck och att hon, som nu har sin pappa vid sin sida, behöver berätta sin historia. Nu är det inte bara hon som berättar, utan även hennes föräldrar. Det är inte så lätt att en pappa som utsätter sin dotter för hedersförtryck är en genomond person. Boisen håller med om att det faktiskt får att älska en pappa, trots de hemska sidorna.

Nyanser är viktiga och försvinner så ofta i vårt samhälle. Hur kan det bli så att man som förälder förtycker eller slår sitt barn? Ingen förälder kan väl vilja det? Som barn är du extra utsatt då du inte kryar någonstans att ta vägen. Hur ska ett barn våga berätta? Vad händer om hen berättar? Att bli sviken av sin förälder är fruktansvärt, för det är någon du älskar.

Elaf Alis liv var som värst på gymnasiet. Det var första gången hon på allvar funderade på att rymma. Att gömma sig för sin pappa och allt förtryck. Innan Fadime mördades trodde hon att hedersförtryck slutar när någon blir vuxen, men då insåg hon att det kunde fortsätta hela livet.

Mycket grundades i att Elaf Alis pappa inte hade någon plats i det svenska samhället. Han fick inget jobb och mycket av det han trodde skulle hända i det svenska samhället var fördomar. En väg mot förändring var att Ali hjälpte sin pappa att integreras och förklarade att det som kunde hända i Irak om en tjej hade shorts på sig inte skulle hända i Sverige. Hennes tio år yngre syster har fått en helt annan frihet och ett helt annat liv. Hon har förlåtit sin pappa, men accepterar absolut inte det han gjort. Nu har de en bra relation och Elaf Alis pappa har förlorat både vänner och släktingar för att han nu ser på ett annat sätt på sina döttrars rättigheter.

Att skriva roman och att skriva tidningstexter är olika saker och båda författarna lyfter sina redaktörer som otroligt viktiga personer för böckernas framkomst. Intressant ändå hur många journalister som senare också skriver böcker. Vill du se samtalet finns det på Bokmässan Play här.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: