Em är en fantastisk läsupplevelse

När jag läste Em av Kim Thúy gjorde jag något jag inte gjort förut. När jag kom till sista sidan började jag om och läste boken igen. Jag ville vara säker på att jag inte missade någon detalj i den fantastiska väv om Vietnam, kriget och dess följder som Thúy skapat. Kriget ja, Vietnamkriget eller det amerikanska kriget. “I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.”, skriver Thúy.

I franska Indokina bor Mai. Hon har kuliernas mörka hud och plantageägaren Alexandre möter henne med vrede. En vrede som förändras till något helt annat och en kärlekshistoria inleds. “Hade forskare fått nys om kärlekshistorien mellan Mai och Alexandre skulle Stockholmssyndromet kanske istället fått heta Tây Ninh-, Bên Cui- eller Xa Cam-syndromet”, skriver Thúy och visar hur mycket vi inte vet om historien. Delar av boken vill jag direkt ta med till mina elever och läsa högt. Jag vill berätta om gummiträden, om Indokina, om ett land som blev ett land och sedan splittrades. Om människor som krossas, om den brutala döden och om dem som överlever.

Dottern Tâm tar berättelsen vidare och skyddad av sin amma lyckas hon fly när döden tar hennes föräldrar. Via en rad människor, vars öde flätas samman på ett sätt som vi läsare ser, men de inte alltid är medvetna om, tar Kim Thúy oss med genom kriget, till gatorna i Saigon, i ett plan över Atlanten och sedan från USA ut i världen igen. Det är så välskrivet, så vackert komponerat och så gripande att jag inte kan sluta läsa. Varje ord är valt med omsorg, varje ögonblicksbild behövs och helheten som skapas är fullständig och samtidigt fortfarande ofullständig. Vi vet mycket, men inte allt och så kommer det alltid att vara. När berättelsen närmar sig sitt slut kliver författaren in i den. Hon berättar om de historier hon inte får plats med och personerna hon inte hunnit tala med. Att skapa en rättvis bild av ett krig som drabbat människor i årtionden är omöjligt. Författaren Kim vet detta. Ändå skriver hon och hon gör det med en skicklighet som imponerar.

Kriget i Vietnam slutade på pappret den 30 april 1975, då landet som delats skulle bli ett. Tjugofem år senare var jag och maken där just detta datum och såg hur splittringen fortfarande fanns. Hur vissa firade fredsdagen och hur andra sörjde. Vi såg tunnlarna, de som grävts ut för att turisterna skulle kunna rymmas och hörde guiden berätta om det omprogrammeringsläger han placerats i efter krigsslutet. Vi reste norrut och såg Ho Chi Minhs balsamerade kropp i det mausoleum som uppfördes efter hans död. Detta trots att han önskat att få kremeras. Nu ligger han där och människor går långsamt förbi i tystnad. Några gråtande och fyllda av vördnad. I boken skriver Kim Thúy om hur människor från Vietnam fortfarande är tydliga med huruvida de kommer från norr eller söder. Det må vara fred, men krigets alla sår är inte läkta. Viktigt är att minnas att kriget inte inleddes när amerikanerna kom och inte heller slutade när de lämnade.

Em är en bok som berör. Den ger mig perspektiv på kriget jag aldrig tidigare haft. Det historiebruk som påverkar oss handlar om de amerikanska soldaterna och möjligen får vi följa med dem hem efter kriget. De skjuter mot vietnameser som utmålas som en fruktansvärd fiende. Kim Thúys berättelse om kriget hakar i den historieskrivning vi är vana vid, men ger sedan andra perspektiv. Hon berättar om soldaten som från sitt plan dödar alla, även småbarn och hur han klarar att leva med det, tills hans eget barn tas ifrån honom. Vi får följa med planet som används i Operation Babylift, där ett plan med spädbarn brinner upp och ett annat fylls och lyfter. Vi får också veta hur nagellack påverkat livet för en rad vietnamesiska kvinnor. Små detaljer som gått många förbi, men nu blir betydelsefulla. Jag är så imponerad över Kim Thúys bok och även om jag absolut älskat hennes tidigare böcker är det nu hon på riktigt blir en viktig författare som ger röst åt dem som inte fått höras.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: