Dag: 18 april 2021

Det jag gärna talar om …

För några dagar sedan snurrade en bild på twitter där det stod ungefär så här, du har blivit kidnappad men blir släppt efter två timmar för att du inte kan sluta prata om …

Ja, vad är det jag inte kan sluta prata om. Böcker såklart. Det är ganska många gånger som jag i ett samtal bidrar med en replik som inleds ”jag läste en bok om just det för ett tag sedan” och då biter jag mig ändå i tungan nio av tio gånger en sådan replik är på väg ut.

Något som också hänt de senaste dagarna är att Facebook påmint mig om olika resor jag gjort med de vänner och bekanta jag träffat genom mitt stora intresse för litteratur. Det har varit läsretreat i Syninge, bokresor till Helsingfors, Amsterdam och Brighton. Flera gånger varje år brukar jag träffa ett gäng människor som inte skruvar på sig när jag lyckas få in böcker och läsning i var och varannan mening, utan som tvärtom talar på precis samma sätt själva.

Vi hann precis med en läsretreat i Varberg i månadsskiftet januari-februari 2020, men sedan dess är det få av dessa för mig så viktiga människor som jag träffat ”på riktigt”. Jag är fantastiskt glad över min bokcirkel Bokbubblarna som jag träffat några gånger live under året och lika glad över den digitala bokcirkel som startades i somras. Det är bara det att det är så mycket svårare att verkligen prioritera en digital träff när det finns så mycket vardag som pockar på uppmärksamhet.

Det må vara så att kidnappare hade släppt mig för att jag tjatat hål i huvudet på dem med mina litterära kopplingar och funderingar. Det är också så att jag, trots en många gånger läsande omgivning, behöver det där lilla extra som det där gänget med bokbloggare och före detta bokbloggare ger. Jag behöver en bokresa nu. Helst flera.  Och en Bokmässa eller ett författarsamtal som inte kräver zoom. Jag saknar er så himla mycket kära #boblmaf

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen av Clare Chambers återfinns på årets långa lista till Women’s Prize for Fiction och var vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna. Det är en annorlunda berättelse som utspelar sig 1957 och innehåller en väldigt massa trådar som till största del är intressanta. Min kritik är att det var lite väl många trådar och att flera av dem gärna hade fått utvecklas mer. Med det sagt har Chambers utan tvekan lyckats beröra mig med sin bok, då jag flera veckor efter att jag läst ut den fortfarande tänker på den ofta.

Huvudpersonen Jean arbetar som journalist på en lokaltidning och som enda kvinna får hon uppdraget att undersöka en historia om en kvinna som påstår sig genomgått en jungfrufödelse. Samtidigt som hon var inlagd på en klinik där endast kvinnor arbetade och var så sjuk att hon inte kunde röra sig blev hon nämligen gravid och födde därefter en dotter. Gretchen, som kvinnan heter, verkar otroligt trovärdig och trots att Jean är minst sagt skeptisk till hennes berättelse inledningsvis börjar hon faktiskt tro att hon talar sanning.

Jean behöver glädje i sitt liv och Gretchen erbjuder henne inte bara ett intressant jobbuppdrag, utan också vänskap och gemenskap. Hon bjuder in den ensamma journalisten i sitt liv, till sin familj och förändrar Jeans liv. Jag berörs av båda kvinnors öden. Jean som närmar sig 40 och bor med sin sjuka mor. Hon har inga direkta vänner och inga drömmar. Allt fokus läggs på ett jobb som främst går ut på att skriva husmorstips och efter jobbet är det bara modern som står i fokus. När Jean träffar Gretchen och hennes familj får hon en ny tillhörighet. Det är inte bara Gretchen som blir Jeans vän, utan också hennes man Howard. En äldre man som är helt medveten om att Gretchen bara valt honom för att slippa vara ensamstående mamma och för att lugna sin mor. Till Gretchens dotter blir Jean en extra vuxen och det närmaste en mor hon någonsin kommit.

Det är egentligen inget fel på Små glädjeämnen. Miljön är fantastisk, karaktärerna intressanta och berättelsen berör. Det är bara det att läsaren får veta lite om mycket när jag hellre hade velat få veta mycket om vissa saker som nu förblir halvfärdiga. Samtidigt är det modigt av Clare Chambers att inte berätta allt och hade hon skrivit en tegelsten skulle jag säkerligen bli besviken på det också. Många hyllar Små glädjeämnen och det är en läsvärd bok. Att diskutera den med andra gjorde den dessutom bättre.

Scroll to Top