De som kallas hemmasittare

I helgen läste jag Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner där hon berättar om dottern Lova som slutade gå till skolan. Boken har undertiteln “om skolan, tårarna och kampen i hallen” och det är en bra och tydlig beskrivning av hur det ofta börjar. Så många tårar och så många kamper i hallen.

Nadjas dotter Lova gick på Karl Johansskolan i Majorna, Göteborg, men hon hade kunnat gå i (nästan) varenda skola i landet. Problemen började i fyran och eskalerade sedan i femman. I sexan försökte familjen med en ny skola, men det löste inga problem. Början på vägen tillbaka kom inte förrän de flyttade till Stockholm för att Lova skulle få vara närmare sina äldre systrar och fick plats på en skola med en lite grupp anpassad för just hemmasittare.

Ordet hemmasittare är både missvisande och hemskt då det antyder att barnet i fråga väljer att passivt sitta hemma, istället för att vara aktiv i skolan. Istället handlar det inte sällan om ångest och en ångest som ökar för varje misslyckade. Yllner beskriver hur hon och Lovas pappa försökt att tvinga Lova till skolan. Bära henne, dra henne i armarna och tvinga på henne skor. Allt för att de, som alla föräldrar, vet att skolan är viktigt, att det finns skolplikt och att barnen ska gå dit. Föräldrar som inte får sina barn till skola är misslyckade och det blir därför ett misslyckande både för barnet och dess föräldrar. Ett misslyckande som inte sällan stannar vid att skuldbelägga just barnet och föräldrarna. Jag vet inte hur många berättelser jag hört om skolor som inte gör något själva, utan istället anmäler vårdnadshavarna till socialtjänsten.

Yllner beskriver den brist på kunskap som finns i skolorna kring de barn som kallas hemmasittare, har en problematisk skolfrånvaro, men som inte skolkar. De vill gå till skolan, men de förmår inte. Att tvinga fungerar inte alls. Nadja Yllner vet det och jag vet det. Jag känner också igen mig i Yllners frustration kring att den föräldraroll hon haft inte fungerar längre. Istället måste barnets och dess behov stå i centrum. Det går inte att vara den hårda morsan som ställer krav, istället behövs något annat. Inte minst en förståelse för att ditt barn gör så mycket som hen förmår och måste få hjälp för att kunna göra mer.

När Nadja Yllner besöker Lovas gamla lärare och rektorer drabbas jag kanske hårdast av Helena, som är Lovas lärare när problemen börjar. Helena är en av många lärare som lämnas helt ensamma med att lösa en komplicerad situation där elevhälsa och framför allt rektor måste ta ett större ansvar. Vi har också mött flera Helenor som vänt ut och in på sig själva för att få skolsituationen för vårt barn att bli bättre. De har gjort det för att de har brytt sig, men något helhetsansvar av rektor har inte tagits. Inte heller någon vettig insats från EHT. Som Yllner kommer fram till handlar det både om okunskap från ledningen, men också om ekonomi.

När Lova får plats i en liten grupp på en skola i Stockholm handlar det om att rektorn på just den skolan tagit en chansning och startat en grupp för tolv elever, utan att egentligen på förhand ha en finansiering för den. I denna lugna grupp, där delaktighet inte krävs, kan Lova hitta tillbaka till skolan och till livet. Skolan är på många sätt nyckeln för de här barnen och en positivt utveckling där kan förändra allt. På samma sätt kan en negativ upplevelse av skolan och brist på adekvat stöd förstöra väldigt mycket.

Jag är glad att Nadja Yllner skrivit sin bok och jag hoppas att frågan utreds mer. Som hon skriver är det helt vansinnigt att det inte ens finns en kartläggning av hur många barn som finns i den grupp som kallas hemmasittare. Det är lika illa att det inte finns åtgärder på kommunnivå och direktiv från Skolverket som tydliggör vad som krävs för att få barnen tillbaka till skolan. Det måste också finnas samordning kring dessa elever, så att föräldrar inte måste vara projektledaren som sammanför olika myndigheter kring sitt barns situation. Det är ett heltidsjobb att försöka få sitt barn tillbaka till skolan och att se till att stödet som gör det möjligt finns. Som ni förstår har jag egen erfarenhet, men jag stannar där för att inte lämna ut mitt barn. Efter en lång kamp har han hittat “sin” skola och därmed känns framtiden lite mer hoppfull.

Det här är ett större problem än vad många verkar förstå. Nadja Yllner lyfter några tänkbara förklaringar och intervjuar personer som har mer kunskap och mer makt att förändra situationen. Ett barn som slutar gå i skolan hamnar utanför på många sätt och det är ett trauma som påverkar hela familjer. Jag är med i flera grupper på Facebook med medlemmar som är föräldrar till eller själva är eller har varit hemmasittare. Så mycket ångest, sorg och frustation som drabbar så många. Ofullkomligheten föräldrar känner när de inte kan hjälpa och skammen när de inte lyckas med det som de flesta föräldrar lyckas med. Utbildning är en rättighet och den måste nå även de barn som inte riktigt följer mallen.