Lowkey är en lågmäld uppföljare

Som titeln antyder är Melody Farshins andra bok om tvillingarna Ali och Aicha mer lågmäld än den första. Mizeria avslutades med att Ali häktades misstänkt för mordet på vännen, men i Lowkey frias han av domstolen, men inte av människorna i förorten. Skit samma att han är fri nu, den som varit häktad är en brottsling. Han slutar sitt jobb, tvingas studera till ett yrke han inte vill ha och får en kontaktperson. Som om det inte vore nog är hans mamma Mona fast besluten att få honom bortgift och valet faller på Samira, som vi inte får veta mycket mer om än att hon har diabetes och ägnar dagarna åt TikTok. Klart är att Ali inte är det minsta intresserad av henne, men han verkar ha gett upp.

Aicha har tagit över broderns roll som telefonförsäljare och där tar hon på sin bästa svenneröst och kallar sig Agneta. Ändå säljer hon lite, men chefen är trots allt nöjd. Aicha själv vantrivs med livet och kan inte släppa Nano som verkar ha glömt henne. Nu kommer han in i hennes liv igen som kompis till Ali. Båda är för evigt knutna till Osman, som vakar över dem även i denna den andra bok.

Det är mycket jag tycker om i Melody Farshins böcker. Miljön är autentisk, språket fantastiskt och karaktärerna är sådana jag vill lära känna bättre. Tyvärr går det lite väl snabbt ibland och speciellt i Lowkey hade jag önskat mig lite mer djup. Istället väcks fler frågor än jag får svar, men med tanke på slutet måste det bli en tredje bok och då kanske karaktärerna får tid att utvecklas mer. Rappheten och de korta kapitlen är dock riktigt bra för att fånga ovana läsare och det får inte bli allt för mastigt, men i en tredje bok tror jag att även de ovana läsarna är redo för mer.