Prinsen av Porte de la Chapelle

Året var 2015 och jag hade just kommit tillbaka till gymnasiet efter ett år på grundskolan. Min chef hade inte kunnat erbjuda mig mer än 80% men det skulle snart ändras. Vår lilla grupp på språkintroduktion skulle nämligen växa och livet förändras för många. Hösten 2015 hade vi flera grupper och under ett av de mest intensiva lärarår lärde jag känna ungdomar som för evigt skulle förändra min syn på världen och inte minst på mitt hemland.

I Prinsen av Porte de la Chapelle berättar Annelie Drewsen om Salar som får representera de ungdomar som kom in i våra liv under den så kallade flyktingkrisen. Han flydde från Afghanistan till Sverige och fick en plats här. En skola att gå till och en familj att bo hos. När vi träffar honom har han just ska lämna landet och ge sig ut på en resa genom Europa till Paris. Han har berättat för sin svenska bror Albin vart han är på väg, men när Karin ringer väljer han att inte svara. Han vet helt enkelt inte vad han ska säga. När han slutligen når Paris är det tält som gäller och livet i Sverige känns långt borta. Tryggheten hittar han i Svenska kyrkan, där många svensk-afghaner träffas. Hjälp får han också av nye vännen Najib.

Den som får avslag ska lämna landet, brukar argumentet vara och visst är det så att många av dessa ungdomar fått avslag på sin asylansökan både en och flera gånger. Många är också exemplen på total nonchalans från advokater och inte minst från ansvarig myndighet. Jag är glad över att Annelie Drewsen berättar om en av de människor som svikits totalt av Sverige. Helt ärligt har jag svårt att förstå hur en grupp kan behandlas så illa som afghanska ensamkommande blivit behandlade. Det har nästan blivit en symbolfråga för “hårdare tag” och en prestigefråga på så sätt att ingen tycks vilja inse vad det är för land som vi utvisar människor till. Att andra länder gör en annan bedömning av deras skyddsbehov verkar inte spela någon roll.

De senaste veckorna sedan jag fick Annelie Drewsens bok har jag läst den i små, små portioner. Inte för att den är svårläst, utan för att den rör upp så mycket tankar och känslor. Då är det ändå inte jag som drabbats, utan “bara” människor som jag känner. Flera utvisades efter att de tagit studenten i våras. Även de som arbetade som undersköterskor. Jag tänker på “mina” salar och Najib som nu finns i Paris. På de som istället flytt vidare till Tyskland. Speciellt en elev tänker jag på nästan dagligen. Han kom som en av de första och omfattades därför inte av den så kallade gymnasielagen, som är mycket märklig, men ändå ger de som omfattas någon slags tidsfrist. En ganska vanlig tonåring som inte kan ha varit en dag äldre än han angav, men vars papper sågs som värdelösa. Inte ens ett pass från Afghanistan som skaffas via ambassaden i Stockholm anses trovärdigt och därför går det inte att styrka sin identitet.

Nu blev det mycket om annat och lite om Annelie Drewsens bok, men det hör ihop. Vi behöver fler röster som talar för de som själva inte blir lyssnade på och det gör Drewsen med den äran. Prinsen av Porte de la Chapelle är en fin och välskriven bok, men den är kanske framför allt en viktig bok som jag hoppas når många. Berättelsen om Salar visar en ganska vanlig tonåring som har ovanliga upplevelser med sig i bagaget. De ungdomar som blivit viktiga i många människors liv och som på ett mycket orättvist sätt smutskastats av många.