En söndagssmakbit ur Natten

På söndagar turas de norska bokbloggarna Mari på Flukten fra virkeligheten och Astid Therese på Betraktninger

att presentera utmaningen En smakebit på søndag där bloggare uppmanas att dela ett citat ur den bok de läser just nu. Idag är det den förstnämnda som ansvarar för att samla ihop smakbitarna. Egentligen är det lite fusk det här, för jag läste faktiskt ut Natten av Elie Wiesel för några dagar sedan, men jag vill ändå bjuda på en smakbit ut denna viktiga bok. Elie Wiesel var elva år när andra världskriget bröt ut och bodde i Transylvanien. Inledningsvis fortsatte livet nästan som vanligt, men snart flyttades Elies familj till ett ghetto och därefter fördes de till Auschwitz. Vi får följa Elie och hans pappa i en bok om förintelsen som berörde mig mycket. Natten är första delen i en trilogi.

Jag har läst Natten tillsammans med mina elever och en uppgift har varit att välja ut citat ur texten och diskutera dem. Även jag har valt ut några citat och det är ett av dem jag vill dela med er idag. Det återfinns på s.54.

På eftermiddagen fick vi ställa oss i led. Tre äldre fångar bar fram ett bord och medicinska instrument. Var och en fick vika upp vänsterarmen och gå fram till bordet. Där tatuerades vi med ett nummer på armen av de tre veteranfångarna. Jag blev A-7713. Hädanefter hade jag inget namn.

Det är främst två saker jag reagerar på. Det att det är andra fångar som tvingas tatuera nyare fångar. Jag undrar hur de känner. Om de ens har någon energi kvar att känna. Det är tydligt vid flera tillfällen att fokus på att överleva gör att lojaliteten mellan fångarna försvinner när det egna livet hotas. Egentligen är det ganska naturligt.

En annan sak är hur fångarna blir ett nummer istället för ett namn och att det säkert är lättare att se dem som annat än människor om de istället blir nummer. Visst handlar det säkert om att det är lättare att ha kontroll med hjälp av nummer än namn, men kanske blir det också lättare att hålla distans. Vad tror ni?